Krönika om ett förebådat dödsfall
om kritiken av litteraturkritiken.
Kultur. Går litteraturkritiken mot sin snara död? Nej, riktigt så illa är det väl inte. Men det är ofta en lätt masochistisk upplevelse att som kritiker läsa kritik av kritiken – debattens spektrum rör sig från larm om allmänt förfall och förflackning via frilansskribenternas allt kärvare villkor till frågan om kultursidorna överhuvudtaget har en framtid.
Och visst finns det skäl till oro, både för den som försörjer sig på kritisk verksamhet och för den som uppskattar välformulerade och djupborrande samtal om litteratur – och andra kulturområden med för den delen − i sin papperstidning. Tidningsbranschen kämpar på flera fronter mot lågkonjunktur, förändrade läsvanor och konkurrens från nya medier, samtidigt som tidsandans vindar blåser fram kändisfeber, bästsäljarmani och tro på marknadens djungellag.
Alla nyanser av det mörka läget målar tidskriften "00-tal" upp i sitt fylliga sista nummer under detta namn. Samlingsrubriken är "Vässa kritiken!" och jag vet inte hur många gånger jag stöter på ordet kris och läser om marginalisering, kommersialisering, snuttifiering, amatörism, egofixering, löst tyckande, listor, listor, listor.
Det vore rätt knäckande, om numret inte samtidigt rymde så mycket bra och varierad läsning som för det första tar sikte på motståndskraftig upprustning och för det andra också har plats för motstridiga perspektiv. Den alltid lika eleganta stilisten Horace Engdahl avslutar till exempel sina "Metakritiska fragment" med ljusglimten: "Kanske står det inte så illa till med kritiken idag som vi tror."
I samma veva ger tidskriften – nu under namnet "10-tal" – ut en bok i ämnet: "Den vältempererade kritiken" av Andreas Åberg i samarbete med Madeleine Grive. Också här är diagnosen på dagskritiken nedstämmande och författarna anklagar de som har makten över kulturbevakningen − redaktörer, chefer, skribenter − för att slentrianmässigt undvika alla vägar som erbjuder minsta motstånd.
Åberg efterlyser en kritik på etisk grund, som förhåller sig till verket som till ett estetiskt subjekt − kritiken som ett möte, en dialog, snarare än som en distanserad dom. Det låter ju inte alls dumt, men vissa av Åbergs övriga slutsatser gör mig minst sagt skeptisk. Det framstår som grundlöst, ja rent konspiratoriskt, när han svepande spekulerar i att pressen ser en vinning i att stödet till kulturtidskrifter är lågt − tidskrifterna får inte bli för dominanta, tycks man mena − eller att litteraturdebatter snöar in på oväsentligheter som författares privatliv på grund av att tidningarna vill stimulera begäret efter verklighet för att sälja fler lösnummer. Som om kultursidor var löpsidesstoff.
Och nog är det oklädsamt av en etisk förkämpe att som representant för kritikens förfall peka ut en viss skribent − den enda nämnd vid namn − för att hon sågat just ett nummer av "00-tal".
"00-tals" skärskådan av kritiken har fått både stöd och mothugg: de senaste dagarna bubblar debatten för fullt i kvällstidningarna.
I Expressen suckar Nina Lekander att det knappast var bättre förr medan Madeleine Grive återigen slår fast fakta om försämringarna; i Aftonbladet försvarar Åsa Linderborg glatt den svenska kulturjournalistiken medan Anders Johansson mer blaserat hävdar att längtan efter det seriösa och komplexa har en simpel förklaring: naturligtvis är det mesta som produceras, som på alla områden, mediokert − varför skulle litteraturkritikerna vara objektivt bättre än någon annan yrkesgrupp?
Så trots allt saknas inte skäl till tillförsikt.
Så länge det finns diskussion finns det liv.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus