Religionshat från hjärtat

I söndags samlade sverigedemokraterna till seminariet "Icke-muslimer under Islam" i Stockholm för att upplysa om den stora faran. Johanna Karlsson, som till vardags studerar i Damaskus, var där och bevittnade ett känslornas spel.

Kultur. Två dygn innan sverigedemokraternas antiislamistiska seminarium vaknar jag av att mina fönsterrutor skallrar. Ett hjärtskärande muller gör sig påmint: det som med sitt allra högsta tonläge vill påminna varenda sovande individ om att ingenting den känner kan vara verkligare, finare eller renare än Guds storhet.

Klockan är sex på morgonen. Solen har visserligen gått upp men någon dagsvärme har inte nått den syriska takterrass jag tillfälligt bor på. "Gud är större!", fullkomligt skriker Damaskus luftrum. För att försäkra att budskapet verkligen nått fram tänker utropen skaka om min lägenhet fyra gånger till under dagen.

En piketbuss har parkerat utanför Alviks medborgarhus i Bromma. En grupp poliser vakar över ingången till en stillsam sal på tredje våningen där omkring hundra, de flesta män, slagit sig ner. Sverigedemokraternas internationella sekreterare Kent Ekeroth hälsar välkommen. Ekeroth, till vardags ledamot i Lunds kommunfullmäktige, har personligen drivit kritik mot att islam tillåts expandera i Europa. Tillsammans med sin identiske tvillingbror Ted driver han en antiislamistisk fond som tacksamt tar emot bidrag för sin kamp.

Tvillingarna är inte ensamma om sin politik. Till dagens seminarium har de därför bjudit in internationella föreläsare som delar deras övertygelse. Den att Skandinavien uppför sig blåögt inför vad de menar är ett reellt hot om ett islamistiskt världsherravälde.

Inleder gör sudanesiska akademikern Kuel Jok men det är, visar det sig, inte politik han ska prata om utan om känslor.

Jok vill gärna visa salen ett bildspel. Fotografier som han tagit själv svischar förbi via en overhead och tecknar ett porträtt av hans sönderslitna hemland. Mest av allt liknar bilderna ett familjealbum. Sok sätter en ton, som ger en helt ny förståelse och insikt i den sverigedemokratiska agendan. Han yttrar inte ett enda politiskt ord, istället pratar han om en djupt personlig sorg. "Det fanns bara en slogan för vad som uträttades i Sudan", berättar Jok. "Det var att Gud är större." Kuel Jok, själv kristen, anländer till sin slutsats: "Om ni säger att den Gud som mördade mina landsmän och mina släktingar är stor kan vi inte prata om samma Gud."

Under varje dag finns en kort sekund där jag tänker att jag hatar Syrien. Det inträffar alltid under samma ögonblick. Under sekvensen när jag låser min ytterdörr, återigen intalar mig själv att det är rätt val att fortsätta bära mina vanliga kläder och sedan vänder mig om för att dränkas i 780 blickar som definierar mig som sekulärismens skyltdocka.

Killgängen är okej. De är inte värre än i Paris tunnelbana eller på Roms öppna torg. Men här har de sällskap av religiösa kvinnors blickar. Det blir till ett aktivt arbete bara att gå på gatorna som ensam tjej. Tidiga morgonar ringas in av en kritisk tystnad, sena kvällar av hotfulla kommentarer. Jag ber min hyresvärd att lära mig alla arabiska synonymer till hora och han skriver ned ett A4 åt mig med ord jag gör bäst i att känna igen.

Sedan frågar jag honom efter ett bra, streetsmart svar på anklagelsen om lösaktighet . "Vad menar du?" undrar han. "Man säger ingenting tillbaka. Man är tyst."

"Sverige har drabbats av Stockholmssyndromet", skrattar Farshad Kholghi, näste sd-talare och klassificerar vårt land som en politiskt korrekt diktatur. Sedan tar han vid där Kuel Joks sorg över Sudan slutade. Hans egen sorg gäller det forna hemlandet Iran. Ett land han lämnade som 13-åring efter att det han beskriver som "en vardag fylld av passion, griskött och vin suddats ut av sharialagar."

Återigen är vi långt från realpolitiken men nära det mänskliga nervsystemet. Journalisten och skådespelaren Kholgi beskriver sin sorg över det iranska folkets förlorade frihet, sin sorg över att själv ha behövt lämna landet, tvingas sluta prata persiska.

Han landar i hur det han beskriver som Skandinaviens ökande förståelse och godkännande av muslimska levnadsvanor är ett hån mot det motstånd han önskar att vi visade. För Irans skull. Självklart vill han det. Vilket sargat hjärta vill inte att varje del av dess heartbreaker ska motarbetas?

För att slippa täcket av regler som ligger över hela stan, tjock som ovispad grädde, korsar jag nästan varje helg gränsen mot Libanon. Ett land med tystare böneutrop, större religionsdiversitet, mindre kontroll. Efter varje ankomst är det första jag gör att leta med blicken efter ensamma tjejer på gatan. Jag hittar dem alltid direkt. 12-åringar som själva kan gå till affären och köpa godis. Trötta affärskvinnor på väg hem från jobbet. Tjejgäng som är ute och festar tillsammans. Inga pappor. Inga pojkvänner. Inte ens en sträng storasyster som håller dem i handen. Bara synen gör mig så innerligt lycklig och lättad att jag aldrig mer vill tillbaka till Damaskus manskantade gator.

De uppenbara skillnaderna mellan Libanon och Syrien skriver också de flesta libaneser jag träffar glatt under på. Syrier är inte bara är tacksamma hackkycklingar för dem, också deras mest utbredda religion beskrivs gärna i grova termer.

Efter en tids landspendlande börjar jag känna mig något svartvit i min egen uppdelning. Det finns en anledning till att jag reagerar så: jag är uppväxt i Sverige. Den försiktighet som en "politisk korrekt diktatur" står för är inte bara är ödmjuk utan också sällsynt. Framförallt är den alltför ovanlig i de regioner anti-islamister själva kritiserar. Regioner som för övrigt skulle älska ordet: "Känslor". Men inte "politik".

Det sverigedemokratiska seminariets sista talare bär ingen sorgberättelse från Sudan eller Iran med sig. Han vill hellre tala om ett gäng unga bråkstakar i sitt eget land. Danmark.

Nicolai Sennels, psykolog och kommunalpolitiker för Dansk Folkeparti, blir seminariets förste man att politisera religionshatet. Det går sådär.

Sennels jämför statstyrande med kärleksfull barnuppfostran.

"Om våra barn (läs: exilaraber i Danmark) gör fel måste vi våga säga ifrån", tycker Sennels.

Det är bara det att kärlek är motsatsen till politik. Kärlek är ologiskt, förlamande och förintande där politiken ska vara en problemlösare.

Kärlek är istället mer som en annan sak det antiislamistiska seminariet gillade att blanda ihop med politik: Tro.

Johanna Karlsson 7cares@gmail.com