Odödliga deckare och utbrända karaktärer
De brukar inte dö, de gamla deckarhjältarna. Istället gör de en mer eller
mindre elegant sorti till ett skymningsland av postpolisiär tillvaro, för
att endast återvända i nya pocketutgåvor av de klassiska äventyren.
Bildmaterial
Sven Wollter som van Veeteren i filmatiseringen av "Carambole". Antikvariaägaren har fått en med undanskymd roll i Nessers senare böcker.
Krönika. Några får den tveksamma ynnesten av ett evigt liv som seriefigurer på film eller i teve. Ofta har de fått tio äventyr mellan pärmarna på sig att visa vad de går för, en svit som har blivit ett slags standard-pensum för framgångsrika deckarförfattare.
Nästan lika ofta har de efter hand blivit allt tröttare och mer cyniska, och vi lämnar dem åt sin ensamhet med en känsla av att de kommer att spendera en hel del tid åt att grubbla över världens ondska.
Det ligger nära till hands att tänka att tröttheten hos en Wallander, en Winter eller en Rebus reflekterar de känslor författaren till slut får inför sina karaktärer.
Eller så kanske det från början inspirerande konceptet slutligen blir till en tvångströja. Dilemmat går att lösa ut på lite olika sätt.
Kommissarie Van Veeteren i Håkan Nessers dekalog har i de senare böckerna en undanskymd roll som antikvariatsföreståndare och mentor, medan hans kollegor besätter huvudrollerna och jagar buset. Ian Rankin låter sina Rebus-historier svälla ut till dickenska fresker, där staden Edinburgh har den egentliga huvudrollen.
Rankin är ett exempel på en deckarförfattare som sugits upp ur det populärkulturella kretsloppet och fått ett erkännande i de finare salongerna.
När han efter sjutton romaner låter pensionera Rebus gör han det i rättan tid, innan slentrianen helt tagit överhanden och hans renommé skadas. En motsatt resa gjorde Åke Edwardson. Hans första romaner om Erik Winter och Göteborg ägde en stilistisk kraft som sprängde de trånga deckarramarna, medan de senare alltmer kröp innanför dem. Språket bleknade och historierna blev ointressanta. Liksom Nesser och Henning Mankell tycks Edwardson ge sina kreativa talanger utlopp i andra skönlitterära genrer.
Och kanske är det dit de längtar, till de finlitterära kretsarna långt från den lukrativa men fortfarande mindre kulturkapitalstarka, stapelbara deckaren?
Senast i raden att sätta punkt för en svit är Kjell Eriksson.Också han söker sig mot andra litterära format, så till den grad att han redan i den tionde boken om Uppsala-polisen Ann Lindell, "Öppen grav",tar ett stort kliv ut ur schablonerna. Handlingen utspelar sig i Kåbo, en burgen del av Uppsala, där några åldrande akademiker framlever sina liv i stillhet tills en av dem föräras Nobelpriset.
Inget brott begås förrän alldeles i slutet, och då kommer det inte till polisens kännedom. Istället kretsar dramatiken kring relationen mellan pristagaren Bertram von Ohler och hans hushållerskor, och i de övergrepp som skett i det fördolda i det stora huset.
Eriksson manar fram bilden av ett djupt rotat klassamhälle, där äregirighet, anor, ingrodda beroendeförhållanden och småsinthet regerar.
Här gör han det med varsamhet och eftertänksamhet, utan plakatmåleri, och resultatet blir mer anslående än i hans tidigare böcker.
Ann Lindell är boken igenom upptagen på sitt håll. Hon går fortfarande till jobbet som polis, men framför allt sysslar hon med sina privata relationer till Edward och skärgårdsön Gräsö, varifrån också von Ohlers trotjänarinnor härstammar.
Allt vävs samman och glider isär i denna avslutande del. Samtidigt lyckas Kjell Eriksson genom att bryta upp den traditionella strukturen i kriminalromanen ingjuta nytt liv i den. Den spänning som med små medel byggs upp i berättelsen – jodå, det slutar i ond bråd död – kan dessutom mäta sig med det mesta i den svenska deckarutgivningen just nu.
Det är på ett sätt trist att Kjell Eriksson tar avsked av Ann Lindell – som till skillnad från många kollegor inte hunnit bli helt utbränd – nu när han hittat en farbar väg framåt. Inte minst därför att han är en av de sista traditionsbärarna av den svenska samhällskritiska kriminalromanen. Samtidigt är det tydligt att författaren nu fullgjort sitt långa arbetspass i gruvan och vill utforska andra marker medan han har synen i behåll. Han behöver inte längre deckarramen för att berätta vidare.
Och som sagt – gamla deckarhjältar brukar inte stupa på sin post. Ann Lindell avgår inte ens med ålderspension, hon fortsätter utreda små och stora brott i Uppsalatrakten. Här ligger kanske den största förklaringen till de fiktiva snutarnas överlevnadsförmåga: de kan komma till nytta igen, när de legat i malpåse ett tag.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus