I den lilla staden Helsingborg
Gunnar Bergdahl. I onsdags kväll stod jag nere på Rådhustorget. Mörkret började falla, en iskall vind drog in från Sundet och bakom fönstren på tredje våningen skymtade jag nyfikna skuggfigurer som tittade ut. Avståndet kändes lika påtagligt som symboliskt. Vad de fullmäktigeledamöter som tog chansen kunde betrakta var ett knappt tusental människor samlade på torget, kanske hörde de svagt musiken som steg utmed fasaden mellan protesttalen men snart var beslutet om det nya kongresscentret och flytten av The Tivoli fattat däruppe. För det var det redan. Och vi fick alla gå hem för att hålla tummarna för Marcus Hellner på sista sträckan i skidstafetten.
Två reflektioner hemsökte mig när jag strävade hem genom snön mot Söder.
Två företeelser som för mig präglar det politiska livet i Helsingborg.
I denna ideologifattiga stad gör man upp över de så kallade blockgränserna. I förväg. Man låser sig i fråga efter fråga. Man är överens. Så lite som möjligt är föremål för en ideologistyrd politisk debatt. Den så kallade femklövern förefaller vara en sexklöver. I kulturpolitiken såväl som i stadsplanen. I Dunkersstrider och i Röda Kvarn-planer. Man kan fråga sig varför. Det är trots allt valår.
I riktigt små kommuner är det inte ovanligt med ovanliga politiska blockbildningar som kan få vilken partisekreterare som helst att bli gråhårig. Skapade av enskilda människors förmåga eller oförmåga att kommunicera med varandra i de mest näraliggande kommunala angelägenheter.
Men ju större kommunerna är desto mer tydlig partipolitik kan man normalt finna.
Helsingborg, med sina närmare 130 000 invånare, föreföll denna afton som en mycket liten stad. Kanske beror det på en enkel överlevnadsstrategi född i helsingborgarnas tradition att vid varje val byta majoritet i Rådhuset. Ungefär som grannsamverkan i ett villaområde där man låter styrelseposterna rotera. Vi bor ju alla i samma kvarter! Den marginaliserade v- och mp-oppositionen gör ingen skillnad. Än mindre sd som vill bevara The Tivoli för dess ”fornnordiska” arkitektur och förmodligen hoppas på härliga vit makt-konserter.
I ett parlamentariskt perspektiv är det svårt att hitta invändningar mot detta konsensustänkande. I ett demokratiskt dito är det betydligt enklare. Hela tanken på demokrati förutsätter synliggjorda ideologier. Val mellan alternativ istället för färdiglappade kompromisser. Helsingborg tycks styras av en grupp människor som känner varandra väl och nära från åren i gemensamma nämnder och i en gemensam verklighet med gemensam partibeteckning (helsingborgare).
Den andra reflektionen handlade om synlighet. Dessa våra politiker, så rörande överens om saltkristallers förföriska smak, så kollektivt lättsinniga när de nu överlämnar The Tivoli till en privat hyresvärd som kan försvinna med nästa fastighetsbubbla, de syns inte.
Man kan säga mycket – och mycket har blivit sagt – om Göran Johansson, socialdemokraternas påvelike ledare i Göteborg under många år. Han har nu dragit sig tillbaka efter decennier av oinskränkt makt. Men rädd för väljare var han aldrig. Jag har sett honom komma ut och möta demonstranter när Göteborgs kommun förvandlade ungdomens hus till av allt otänkbart ett casino och hur han tveklöst konfronterade protesterande skådespelare på Gustaf Adolfs torg inför rullande tevekameror. Hade han varit helsingborgare hade han kommit ner på torget för att försvara sina beslut trots den samlade opinionen och den isiga aftonen.
Så inte i Helsingborg. Men vad som är precis detsamma här och på andra håll är att förändringar och stadsplaner och byggnationer och flytt av en oundgänglig musikscen berör på djupet. Alla som lever sina liv i Helsingborg är delägare i staden. Kommunalskatten är insatsen. Och oron för att förlora något kärt både befogad och demokratiskt uppfordrande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus