Damaskus, Syrien
Kultur. Damaskus videobutiker liknar de temporära dvd-stånd klassiska tunnelbaneuppgångar gjort sig kända för. Piratkopia på piratkopia ligger utspridda på filtar med hafsigt kopierade omslag vända mot konsumenten. För mig ser de alla ungefär likadana ut och det är inte förrän min syriska vännina Razan sms:ar en exakt adress till en exakt skjulliknande butik med siktet inställt på en exakt placering i de stökiga hyllorna som jag inser skillnaden mellan filmuthyrare och filmuthyrare. Under en hög med lågproducerade musikaler ligger de: alla säsonger av "The L Word".
Att en enkel kalifornisk tv-serie, byggd kring ett persongalleri av kärlekskranka homosexuella kvinnor (alla enkelt uthuggna: Utarbetade företagsledaren. Blyga, späda modelltjejen. Hårda charmören.) finns att hyra i en storstad där porträtten på President al-Assad är mer frekventa än synen av en ensam kvinna – utan pappa, pojkvän eller åtminstone en sträng storasyster i följe – är inte vad jag förväntat mig. Men Razan skrattar bara åt min förvåning: "Det klart att du ser Damaskus som en ofri stad. Du har ingen kunskap, Johanna. Inga sociala kartor. Inga nätverk. Du måste lära dig att anstränga dig för att få tillgång till det du saknar."
Helgen därpå är hon hemma hos mig med koder i handväskan. Efter att hon själv skaffat sig lesbiska romanser från Los Angeles att titta på, vill hon ordna lämplig underhållning också till mig. Razan får inställningarna mejlade till sig från sin kompiskrets, pillar ett par timmar med paraboler på min och mina rumskompisars takterrass och snart har vi nyhetssändningar från gulf-regionen, egyptiska dokusåpor, europeiska faktakanaler och MTV.
Bokhyllorna inne på mitt rum imponerar inte heller på Razan. Ett tiotal utläggningar om ekonomi, samhällsförändringar i främre Asien, försök till en sorts lättköpt bildning. "Jag ska visa dig en snabbare väg till den där kunskapen", lovar Razan. Vi går en försiktig kvällspromenad till ambassadkvarteren, sicksackar mellan militära vakter och bedårande trädgårdar fram till teserveringen på ett av Damaskus få lyxhotell. Lobbyn är till hälften fylld med inresta affärsmän i kavaj, till hälften av inresta affärsmän i shejkmundering. Deras hotellkvällar är en blandning av könsseparatistiskt umgänge och lågmälda businessmöten – men den lågmäldheten gäller inte då deras bordsgrannar är kvinnor. För kvinnor är det här därför universitetet för att lära sig om tradingaffärer. Razan och jag slår oss ner som sällskapsflickor med väldigt stora öron. Hela tiden stilla och diskret antecknandes.
Razan är engagerad i en lång rad aktivistiska rörelser i regionen. I de som är feministiskt medvetna blir jag inte förvånad över andelen kvinnor, men också i de som leds av strikt religiösa och ofta ganska könstraditionellt uppfostrade personer ser uppdelningen likadan ut. Särskilt nätlistorna, de som inte kräver fri rörlighet och obligatoriskt mötesdeltagande radar upp kvinnonamn på löpande band. I en anonym miljö är allas kunskap lika mycket värd. Men Razan berättar också om politiska redskap hon hämtat från sin släkts hemmafruar.
"Alla kvinnor jag växte upp med var hemmabundna, men männens kunskap fanns ju hela tiden omkring dem. De deltog inte lika aktivt i politiska vardagssamtal men det innebar inte att de inte uppfattade dem. Stumhet orsakar inte dövhet. Jag tror att jag lärt mig en social uppfattningsförmåga från min mamma som ingen ung politisk aktivism i dag hade klarat sig utan", säger hon.
Det handlar också om att behärska väldigt vardagliga. Enkla saker som att sprida kunskap om uthyrning av lesbiska dvd-boxar. När jag svär över Syriens begränsade nätutbud – Skype, Blogspot, Youtube är exempel på tjänster och sidor som är spärrade – skrattar Razan bara åt mig för att jag inte använder en proxytjänst. På 30 sekunder låser hon upp internet åt mig, himlandes med ögonen över att jag inte förstått att fixa det själv. "Det här är inte en så galet begränsad stad som du beskriver den som", protesterar hon. "Men det är en stängd stad. Låst. Du måste ha din egen nyckelknippa."
De berg som omringar Damaskus får hela staden att se ut som en liten ormgrop ibland. Stadslivet sker som i en skopa och bergstoppskuggorna släpper aldrig sitt tag. Jag och Razan tar oss därför gärna upp till höjderna då och då, för att titta ner i dalarna där dramat som är Syriens huvudstad utspelar sig.
Det finns en scen i Disneys "Lejonkungen" där pappa Mustafa tar med Simba ut på en klippavsatts för att peka ut deras revir. Råvackra savanner där antiloperna strosar omkring. "En dag, min son, kommer allt det här att vara ditt", förklarar Mustafa högtidligt. Lejonpappans tal antyder att erövring är någonting bara män med lejongap kan utföra. Men det finns en tystare sätt att göra en plats till sin.
"När du är i underläge, måste du se till vem som står i överläge. Vad kan de som inte du kan? Vilka kunskaper har de som du kan kopiera? Med de utgångsläget kommer du ta dig till deras position", förklarar min väninna och för första gången under hela min Damaskustid tänker jag inte längre på att vi är bland de enda promenerande personerna i sikte som inte är män. Jag vet nämligen att mitt sällskap memorerat varenda gata, hus och stadsminne nedanför bergshöjden vi står på.
Razan pekar på hur ett par gulrosa solstrimmor sänker sig över de åtta miljoner som förbereder sig för att avsluta dygnet.
"Ser du?", säger hon stolt. "Det här är min stad!"
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus