Förtryck och fördom på slottet
På Internationella kvinnodagen ser Johan Malmberg en feministisk backlash som
landar i den stora bröllopsyran och Johanna Karlsson skriver om kvinnor som
skaffar sig nyckeln till frihet på egen hand i Damaskus.
Bildmaterial
Kultur. Härom kvällen hördes Lars Adaktusson, angående bevakningen av kungahuset, med årets understatement säga att vi ”journalister inte har skött våra åtaganden”. Det kan man säga. I dag, den 8 mars på INTERNATIONELLA KVINNODAGEN, lanserar det licensfinansierade Public Serviceföretaget SVT programserien ”Det kungliga bröllopet”! Det måste väl ändå vara årets mest provocerande skämt – eller tror man på fullaste allvar att det finns något slags underliggande feminism i tanken på att Victorias bröllop är första steget mot att Sverige för första gången sedan Ulrika Eleonora för snart 300 år sedan får en kvinnlig regent?
Nej vi i media har nog inte riktigt skött våra åtaganden. Det råder bröllopsyra på redaktioner runt om i landet och det planeras bröllopsbloggar och krävande redaktionella satsningar. Lockande annonsintäkter för en pressad bransch, visst, men det måste finnas fler orsaker till den brist på journalistisk integritet som redan blottats med generande tydlighet.
Det lättaste är att skratta bort monarkin som en lustifikation. Det har jag gjort i alla år – ända till jag fick barn. Det sägs att man förlorar humorn som småbarnsförälder och det är alldeles sant. När de väl finns där slutar du skicka ironiska vykort av kungafamiljen till vänners födelsedagar (ok, det var kanske inte mycket med min humor innan barnen kom heller).
För plötsligt medan du läser dina genusanpassade barnböcker med gitarrspelande rebelliska prinsessor med arga miner och rufsigt hår, fattar du förstås att det är något som kommer allvarligt i vägen för din välvilja till att låta monarkin vara i fred. Verkligheten.
För där ute i verkligheten är prinsessor välklädda, välkammade dockor som ler på beställning.
Där ute i verkligheten får prinsessor inte alls vara vad de vill. De kan inte queera till sig lite efter behag. De kan inte ens komma ut som lesbiska. De förväntas göra en ordentlig sak här i livet, skaffa biologiska barn för släktens fortlevnad. Fixar de inte det tvingas grundlagen skrivas om!
Det är en rätt häftig press på en tonåring i en modern värld. Och ärligt talat vet jag inte hur jag ska förklara allt detta för mina barn.
År 2010 är det en bisarr anakronism. Det sorgliga bara är att media vägrar diskutera frågan på allvar. Och politikerna flyr undan sitt ansvar att driva den republikanska frågan enligt sin övertygelse.
Cecilia Åse förklarar hur Sverige landade i denna lamslagna knäfallning inför kungahuset i ”Monarkins makt” (Ordfront). Alltsedan riksdagsordningen 1974 är statschefsämbetet i princip politiskt innehållslöst – och monarkin förflyttas till en annan sfär än politiken:
”Monarkin framstår mer som en förutsättning för demokrati och politik än som någonting som kan och bör diskuteras och debatteras. Som en nationell symbol, och inte minst som en symbol för nationell enighet, är monarkin svår att ifrågasätta och kritisera.”
Detta kan sägas vara republikanens – eller feministens för den delen – dilemma: att säga att monarkin inte är politisk avväpnar motståndarnas argument.
Men detta nationella ”vi” som kungahuset ska utgöra är förstås inte alls innehållslöst. Att tro att det är opolitiskt vore naivt. Är kungens uttalande om vargjakt opolitisk? Är hans statsbesök i diktaturen Brunei det? Är Victorias besök hos Afghanistanstrupperna ett utslag av empati eller är det ett ställningstagande i en brännande het politisk fråga?
Under 2000-talet har nationella ”vi:n” stärkts runt om i världen. Politikerna har gått och blivit machomän som överallt ser hot från omvärlden mot det inhemska; mot hemmet och familjen.
Kvinnorna har reducerats till att vara i hemmet, som Susan Faludi konstaterar i ”Den amerikanska drömmen”. Det kan vara intressant att tänka tillbaka på hur svenska politiker i början av 2000-talet alla kom ut som feminister, vad är de i dag efter detta reaktionens decennium? Inte kan man kräva att de skulle hänga med i den teoretiska feminismens intersektionella utveckling mot att öppna sig för omvärlden, att omfamna även etnicitet och klass.
Men man kunde faktiskt kräva ett minimum av politisk debatt om vad den uråldriga kvarlevan monarkin betyder för folk; vilka värderingar den bär på. Och – är det värderingar vi står för? Men feminismens backlash är monarkins framgång. Där kungahuset blivit ett tryggt nationellt ”vi” som så tydligt stärker en traditionell familjesyn och sexualitet.
Processen samverkar som Cecilia Åse skriver: ”Monarkin legitimerar köns- och familjenormer samtidigt som dessa normer också legitimerar monarkin”.
Detta är förstås inte ”opolitiskt”. Det krävs endast ett minimum av abstraktionsförmåga för att se det ironiska i hur Victoria hälsar på svenska trupper i Afghanistan som våra politiker säger är där för att befria afghanska kvinnor bakom slöjan.
Ärligt talat, är Victoria själv fri att leva det liv hon vill? Självklart är hon inte det! Hon kommer aldrig bli en bångstyrig rufsig prinsessa som startar rockband eller kommer ut. Hon är ofri. Född att reproducera – värderingar och barn.
Hur förklarar jag för mina barn att Victoria är en stark, självständig kvinna som inte har en vettig chans att få leva som sådan?
Det är en utmaning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus