Naturen som främling
Liv är dikt, dikt är liv och aldrig ska de skiljas åt. Johannes Heldéns nya
diktsamling balanserar mellan verklighetsnivåerna och ställer Therese
Eriksson inför frågor utan givna svar.
Bildmaterial
Science Fiction
Johannes Heldén
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
Boken.. Det är rätt tröttsamt att komma på sig själv med att gång på gång skriva samma saker om litterära verk. Att de upphäver gränsen mellan fiktion och verklighet exempelvis. Det är nu förvisso rätt många romaner och diktsamlingar som har tagit sig an, och fortsätter att göra så, just den tematiken. Liv är dikt, dikt är liv och aldrig ska de skiljas åt.
När jag börjar läsa Johannes Heldéns nya diktsamling Science Fiction, tror jag genast att det är dags att ge sig in i den postmodernistiskt färgade diskussionen om fiktion kontra verklighet igen. Jag försöker till och med under läsningens gång kläcka en idé till någon hyfsat fräsch vinkel, bara för att strax upptäcka att det ju inte är det gamla tugget jag läser. Det är något annat.
Johannes Heldén skriver inte om gränsen mellan fiktion och verklighet (och i den mån han gör det, så är det inte där brännpunkten står att hitta). Han bryter isär och vrider och vänder på skillnaden mellan verklighet och verklighet. Han visar hur det verkliga – vare sig det är det urbana, civiliserade eller en otämjd natur – blir till overklighet, beroende på perspektiv.
I en lång inledande diktstrof och en kortare avslutande, ställer Heldén civilisation och natur mot varandra som två främlingar. De går i och runt varandra, men är ändå väsensskilda. Denna alienation inför lika verkliga sidor av verkligheten är det som påminner om just science fiction-genren (det är överallt odefinierade de, den och han, främlingar i en närliggande obegriplig värld), men som i själva verket kanske bäst bör beskrivas som ett slags anti-SF: Vad ska vi med rymdskepp och dystopiska framtidsscenarier till om det ogripbara finns här och nu?
Om det föreligger ett hot som är läskigare än andra i Heldéns diktuniversum så är det nog i just naturen det står att finna, i det oberäkneliga, vilda:
jag har alltid trott att naturen är välvillig men kanske är sanningen den
att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd
Hur mycket lyrik jag än läser och uppskattar, blir jag inte av med det som av födsel och ohejdad vana är en grundläggande misstänksamhet mot genren i allmänhet, och den gren som kommit att kallas språkmaterialistisk i synnerhet: Det är ju bara en massa ord staplade på varandra!, vill den där rösten inuti ropa. Jag tillåter mig att inbilla mig att det är en sund skepsis. Att det måste gå att ställa vissa krav på läsbarhet i litterära verk, hur ivrigt man än hejar på språkets subversiva krafter.
"Science Fiction" balanserar på den där gränsen mellan vad som är ett för ärendet nödvändigt experimenterande med ord och layout, och det som riskerar att förbli ett inåtvänt och arrogant laborerande med orden som just stapelvaror. Men Johannes Heldén håller sig på rätt sida. Hans språkliga kullerbyttor och irrvägar blottlägger en större berättelse om hur civilisationen är en verklighet och naturen en annan.
Vilka konsekvenser får det för mänskligt liv?
Det vet jag inte. Men jag läser "Science Fictions" två delar som att den första gestaltar vad som skulle kunna hända, den andra det som inte sker. Vad det riktigt innebär och vari skillnaden består, törs jag inte svara på. Det återstår att se, skulle Heldén möjligen säga:
jag har känt nya verkligheter på väg att bryta fram.
Det är omöjligt att veta var och när de kommer att slå till härnäst.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus