Uppstående valrörelse
Åsa Sandell. I ståupparnas hemland USA levererade Lenny Bruce satiriska giftpilar på scenen redan på 50-talet. Under 90-talet var Bill Maher den politiska ståuppkomikens frontfigur. Då häcklade han politiker i bland annat teve-programmet "Politically incorrect".
När jag som New York-bo följde valrörelsen i USA häromåret noterade jag att komiker med ståupp-bakgrund blev en viktig del av det politiska livet. Som Jon Stewart i "Saturday Night live", eller den vasstungade Chris Rock, eller Sarah Silverman, som framför allt använde sin komiska talang till att kritisera rasism och sexism i presidentvalet.
I Sverige är ju ståuppkomiken ett betydligt nyare fenomen, och någon stark tradition av politisk ståupp finns inte. Och jag tänker mig att det är en svårare konst i ett relativt homogent, samförståndsorienterat Sverige än det är i USA. Där är klyftorna djupare, excentrikerna fler, de politiska skiljelinjerna skarpare, de extrema grupperna mer extrema.
Men valåret 2010 spänner den svenska ståuppkomiken sina politiska muskler. I alla fall om man får tro förra veckans ståupp-premiärer i Stockholm. Då äntrade nämligen Kristoffer Appelquist scenen med sin föreställning "Krig" på Boulevardteatern. Appelquist är ståupparen som tröttnade på firmafester, anmälde sig som fältartist och åkte till Afghanistan. I en intervju i Dagens Nyheter beskriver han sin transformation: "Och så får jag plötsligt syn på mig själv: Jag har skägg, skriver saker om att USA är dumma i huvudet och att politikerna ljuger."
Jag slår mig ner i den fullsatta Klarabiografen i Stockholm för att lyssna till "Lobbyn", en föreställning med fem-sex komiker som säger sig vilja ta pulsen på Sverige inför valet i september. Bakom satsningen står trion Erik Löfmarck, Agneta Wallin och Lasse Nilsen.
De tycker att svensk stand up comedy är för lättviktig och vill skapa en scen för politisk humor. På pappret är det en både intressant och ambitiös satsning. Fram till valet ska de olika regeringsdepartementens ansvarsområden avhandlas, såsom försvarspolitik, socialpolitik, jordbrukspolitik och utrikespolitik. Det hela kulminerar förstås med en valvaka på Kulturhuset den 19 september.
Erik Löfmarck, som är både universitetslärare och komiker, förklarar att lobbyn är inte främst satir. Det handlar inte om att göra politiken roligare utan om att göra humorn mer politisk.
Premiärkvällen ägnas åt arbetsmarknadspolitik, och på scenen finns både en expert (Peter Strandbrink, lektor i statsvetenskap) och en talman (Löfmarck), som håller ett välformulerat intro om hur arbetet – det vi förtjänar vårt uppehälle på – definierar oss som människor.
Agneta Wallin levererar en ambitiös drapa om hushållsnära tjänster och Sven Otto Littorins kreativa CV-skrivande. Thomas Oredsson förklarar att på 50-talet fanns det ingen arbetsmarknad, man jobbade då, och är rolig när han drar paralleller mellan sina barnbarn och våra folkvalda.
Lobbyn är en sympatisk idé, men resultatet ojämnt, och ofta känns manusen trevande och lite ofärdiga.
Men precis som våra politiker har "Lobbyn" en hel valrörelse framför sig. Det finns hopp om fler slipade repliker och mer tighta framföranden framöver. Kanske redan på nästa gång – då står finans- och näringslivspolitik på schemat.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus