Vad tycker Kurt Wallander om sd?

Rubrikens fråga och många andra fick Gunnar Bergdahl tillfälle att ställa till Henning Mankell en gnistrande marsdag i Särö utanför Göteborg. Om tid och politik, om Stumpen i Helsingborg och en teveserie om Ingmar Bergman, om svensk politik av i dag med allianser och sverigedemokrater, om framtiden och det förflutna.

Kultur. Ovanför den stora breda eldstaden hemma hos Henning Mankell och Eva Bergman i Särö utanför Göteborg står ett timglas. Utanför panoramafönstren gnistrar marssolen i fjärdens is, huset ligger fantastiskt som ingjutet i den bohusländska graniten. Mellan oss på bordet finns ett par högar med manuskript och böcker. På andra sidan det låga soffbordet sitter Henning som har vikt undan ett par timmer från sitt läsande och skrivande. "Nå, vad vill du nu prata om?"

Jag tänker plötsligt på Allan Edwall och hans vemodiga vistext "livet är som sand som i ett timglas rinner, å du dyra liv som tynar och försvinner" och skyndar igång min bandspelare.

"Det här är Evas och mitt gemensamma hem. Jag har aldrig haft någon anknytning till Göteborg och när Eva och jag blev ett par sa jag att jag inte ville bo inne i stan, så detta är en kompromiss. Just nu arbetar hon på Dramaten i Stockholm, snart åker jag åter till Afrika, vi lever ett flackande liv, men detta är mitt svenska fäste. Är jag i Sverige är mitt liv oftast mycket stillsamt. Fram till tolv stänger jag av telefonen, det är min skrivtid, efter tolv öppnar jag luckorna. Ett visst antal timmar varje dag läser jag och just nu, när jag skriver om Ingmar Bergman, ser jag mycket film också,. I Mocambique är det skillnad. Visserligen ser förmiddagarna likadana ut, men där tillbringar jag eftermiddagarna på vår teater bland människor. Men också det är egentligen ett mycket odramatiskt liv. Dramatiken får hålla sig till det jag skriver. Jag har många privilegier i mitt liv. Ett av de stora är att jag kan sitta ensam i mitt rum och skriva något och på en viss punkt resa mig och gå in i ett annat rum som är fullt med skådespelare och sen kan jag gå tillbaka. Att både få vara ensam och med andra är oerhört givande. Men skulle jag av något kusligt skäl tvingas att välja är naturligtvis min huvuduppgift att skriva. Helt bokstavligt var begynnelsen ordet för mig även om jag upptäckte tidigt att detta att regissera och arbeta med teater också är att skapa andra världar, precis som med en roman."

Så vad tyckte du om Stumpen-uppsättningen av din pjäs "Tyckte jag hörde hundar"?

"Jag såg den förra helgen och det var precis vad jag hade hoppats på, att just dessa människor skulle tillföra något mer, något eget till texten. Det är en pjäs som är som Lars Norén. Fast tvärtom. Det var djupt gripande och jag måste säga att det är förunderligt att man i Sverige inte förstår att uppskatta vilken stor regissör Eyvind Andersen är. Jag sitter nu och funderar på att det kanske bara ska bli denna enda uppsättning av den här pjäsen och ingen mer. Om det inte faktiskt är så att den här pjäsen fick sin absoluta slutgiltiga utformning i Helsingborg. Jag fann ögonblick i föreställningen där de hade hittat minst en punkt åt alla som medverkade när de var helt i besittning av sitt eget uttryck. Som ögonblicket när den här killen knyter sin turban, han gör det korrekt på afrikanskt vis, han tar all tid i världen, han behärskar både hela scenen och hela världen i den stunden. Det finns verkligen saker som bara den levande teatern kan åstadkomma. Det är inte som att läsa en bok eller se en film. Här delar man ett och samma rum, skådespelare och publik. Man kan uppleva en gemensam andhämtning och när det händer är det magiskt."

Och nu ska du skriva en teveserie om Ingmar Bergman!

"Jag träffade Ingmar för första gången på 70-talet, man kan säga att vi var bekanta med visst avstånd. Men när jag och Eva kom tillsammans blev vi snart nära vänner och jag var på Fårö i långa perioder. Jag satt där och skrev under flera år och så såg vi film tillsammans. Jag tror att jag har sett ungefär 150 filmer med Ingmar Bergman i hans bio på Fårö.

Vi tillbringade också många kvällar tillsammans. Folk tror förstås att vi satt och pratade om film, böcker och om teater. Men det vi talade mest om var musik. Vi delade där känslan av att man i musiken kan man uppleva och ana sådant som man inte hittar på någon annan plats och utan att hemfalla till något New Age-prat kan musiken faktiskt vara helig, sakral.

Sen när han dog tänkte jag efter en tid att jag är nog den som ska skriva om Ingmar, skriva det där som förr eller senare ändå kommer att skrivas.

Så jag kontaktade SVT och de nappade direkt. Nu vill jag inte göra en illustrerad klassiker om IB:s liv från början till slut utan istället hitta något hos honom som kan vara allmängiltigt.

Det blev frågan om vilket pris man betalar för att vara så kompromisslös. Och det omvända: Vilket pris betalar inte hans familj, hans vänner, hans barn?

Den frågan kan lika gärna gälla en småföretagare i Gnosjö eller varför inte en kulturredaktör! Det var något som intresserade mig och en halv meter framför dina ögon ligger de två första två delarna som ingen ännu har läst."

Är det svårt att skriva om någon så närstående?

"Hade Eva sagt att det var besvärligt för henne hade det inte blivit av. Men för egen del har det bara varit spännande. Fördelen är att jag vet vissa saker som andra inte vet och Ingmar var väl medveten om att jag var kritisk mot mycket av det han stod för. Nu är ambitionen att ett manus ska vara klart före årsskiftet och vi är ju bara i mars. Jag är glad över att Susanne Bier är intresserad av att regissera, inte minst för att det vore spännande om det gjordes av en kvinna."

Hur ser du på Sverige av i dag?

"Före allt annat måste sägas att Sverige är ett mycket anständigt land att leva i. Sannolikt ett av jordens mest anständiga. Och att definitionen av denna anständighet bland annat är att man kan tala öppet om saker man är kritisk mot.

När det är sagt är det lätt att se att också vi har stora problem. Det största tycker jag är det hotfullt ökande gapet mellan människor på många olika nivåer i vårt samhälle. Det viktigaste är förstås den vidgande ekonomiska klyftan, men den leder i sin tur till andra gap, kunskapsmässiga, sociala. Vi kan se ett ökande gap mellan upplyst kunskap och fördomar och okunskap. Dessa ökande klyftor är den stora avgörande ödesfrågan för Sverige. Det är otroligt att politikerna ingenting förmår!

När jag var i Helsingborg i lördags var jag nere på Knutpunkten. Jag satt där på en bänk för att åka tillbaka till Göteborg. Plötsligt slog det mig att detta lika gärna skulle kunna vara någonstans i USA. Denna blandning av färger på människor, en och annan galning som hasade runt, dessa oroliga, rastlösa och otåliga ungdomar.

Det slog mig också att den enda skillnaden från när jag var i den åldern är att medan de maniskt pillar med sina mobiler rökte vi oavbrutet. Trots allt ett steg framåt, de kan inte dra ner skiten i lungorna!"

Vad tycker Kurt Wallander om sd?

"En av mina ambitioner med Kurt Wallander var att skildra en människa som är föränderlig och det tror jag också är en förklaring till hans omåttliga popularitet, han är som du och jag. Ett exempel är att jag gav honom folksjukdomen diabetes efter tredje boken. Ingen kan föreställa sig James Bond stanna för att ge sig själv en spruta insulin mitt i en bovjakt. Kurt är lite skröplig och han förändras. Jag ville verkligen skildra en logisk, trovärdig människa som idémässigt inte går från det radikala till det konservativa utan den motsatta vägen.

Så för att svara på din fråga: För 20 år sedan – när jag skrev den första Wallander-boken – tror jag att han kanske skulle ha haft en gnutta förståelse för sd. Men i dag hade han inte haft det, Wallander har blivit klokare med åren och ser att dessa krafter bara underbygger hot och splittring.

Hur ser Sverige ut om tio år?

"Allt som sker beror på oss själva, på vad vi förmår. Inget sker av sig självt. Det handlar om hur vi kommer att använda oss av demokratin, om vi försöker återerövra något av det som vi har förlorat till professionella politiker som inte tar ansvar. Det beror på vilka vi röster mot eller för i valet, det beror på hur mycket vi sätter tummen i ögat på makten.

Men det måste ske genom att unga människor engagerar sig politiskt. När ungdomar bränner bilar eller kastar sten på brandmän är det ett anarkistiskt uttryck för den totala oförmågan att inse vad som måste göras: att politiskt organisera sig för att genomföra förändringar. Inser man inte det förblir man en trasproletär som inte kan påverka något alls.

För mig är det mest beklämmande på det svenska politiska fältet vänsterns oförmåga att formulera sig. Socialdemokraterna har släppt ut barnet med badvattnet och närmat sig de borgerliga. Och miljöpartiet påminner mig mest om Carlo Goldinis 200 år gamla pjäs ´Två herrars tjänare´.

Jag är dessvärre inte övertygad om att vi ser fram emot ett regeringsskifte. Det beror sannerligen inte på alliansens styrka utan på oppositionens svaghet.

Jag tänker ibland följande hädiska tanke: kanske vore det bra om vänsterpartiet åkte ur riksdagen. Då skulle vänstern tvingas att en gång för alla sätta sig ner för att formulera en verklig socialistisk politik och inte bara sikta på att vara städgumma och stödtrupp till socialdemokratin. Men det är en hädisk tanke för att ett sådant scenario skulle innebära att vi tvingas leva med den regeringen vi nu har ännu en valperiod."

Vad är det för böcker som ligger här på bordet?

"Jag är en väldigt fri läsare. Under dina papper där ligger Tage Erlanders dagböcker, Amelie Björks bok om Sonja Åkesson, där ligger Lennart Hjulströms två pjäser. Jag läser växlande och ganska ofta läser jag om vissa böcker. Joseph Conrads ´Mörkrets hjärta´ vart tredje år och Strindbergs ´Röda rummet´ vart fjärde år som en påminnelse om vikten av den språkliga vitaliteten. Sedan händer det allt som oftast att jag kommer hem med kassar av svenska debutanter.

Däremot läser jag sparsamt med kulturjournalistik. Visst finns det ett antal läsvärda skribenter men det finns också många som mer förefaller att se sin verksamhet som ett byggande av ett varumärke för den egna personen.

Men nu ska jag visa dig något som ingen ännu har sett. Detta är den första fjärdedelen av en ny roman som jag skriver på och som redan har fått sin titel. Den heter ´Minnet av en smutsig ängel´ och utspelar sig på en bordell i Afrika i början av 1900-talet. En fantastisk historia. Jag har lärt mig efter alla år att man måste hålla på med två saker samtidigt. Bara en får vara huvudsak, men kör du fast med det ena kan du alltid snabbt gå över till det andra. När jag nu är färdig med de två första avsnitten om Ingmar vänder jag tillbaka till min roman som det var länge sedan jag skrev på. Det blir lite som att rensa huvudet."

Hur lång tid tar det att skriva en roman?

"Det är mycket olika. Även skrivandet måste ha sin egen rytm och den måste jag bestämma själv. Att skriva böcker är lite som musik, det måste finnas en rytm i botten. Jag tänker alltid innan jag börjar om det ska det gå fort eller om jag ska ta god tid på mig. Den här romanen är ett långsamt tåg, skrivandet får gå i ett afrikanskt tempo."

Men hur hinner du med allt?

"Det hjälper att ha en klar insikt om att tiden är vad den är. Du kan inte hoppas på att hitta en resväska full av tid bakom soffan och säga ´titta här ligger två veckor som jag har glömt bort att jag hade!´. Jag vänder gärna på frågan och berättar vad jag inte gör. Jag tittar lite på teve till exempel. Tar du bort en timmes tevetittande om dagen blir det åtta arbetsveckor på ett år!

På åtta veckor hinner jag skriva en pjäs. Så det handlar mycket om val och ju äldre du blir desto viktigare är dessa val. Jag har mitt timglas som jag vänder på ibland. Efter prick en halvtimme har sanden runnit igenom och den halvtimmen kommer aldrig tillbaka.

För en del år sedan hade jag en stor plan för allt vad jag skulle hinna med att göra. Men så insåg jag att det faktiskt inte går. När döden väl kommer en dag, kommer den och stör, du kanske sitter mitt i måltid eller är mitt i läsandet av en bok, men den stör när den kommer. Då blir den stora planen helt meningslös. I stället försöker jag komma underfund med vad jag tycker är viktigast och mest lustfyllt att ägna mig åt.

Jag har hunnit skriva ett 30-tal pjäser men jag vet faktiskt inte exakt hur många romaner jag har fått till. Det är nånstans över 40. Men jag vet att 25 procent av dem är så kallad crime fiction och 75 procent annat. Jag säger inte det för att försvara något eller ursäkta mig utan för att berätta att jag försöker arbeta som den kloke bonden som sår olika grödor på olika fält."

Har du alla dina böcker samlade någonstans?

"Jag är uppvuxen i Sveg av alla platser och där har man gjort något fint. I Folkets Hus har man skapat något som kallas Mankell-rummet och det har blivit ett slags arkiv dit jag skickar allt som kommer ut. Sedan köpte jag en underbart vackert belägen gård utanför Sveg med utsikt över Ljusnan. Den har jag donerat till Författarförbundet och jag gillar tanken att det fortfarande finns platser där man måste skriva en skylt i köket: ´Ställ inte ut soporna – varning för björn´.

Alla vet att jag tjänar ohyggligt mycket pengar – och det är faktiskt helt självklart att jag ger bort det mesta av det som jag inte behöver. När Anders Borg har fått sitt och jag mitt spelar det ingen större roll. Jag skänkte 15 miljoner till en barnby, lite som en utmaning till andra med stora tillgångar. Jag är gubevars inte den ende i det här landet som tjänar pengar. Jag har till exempel noterat att Percy Barnevik, kanske som en Canossavandring, har engagerat sig i en indisk by och skapat arbete för alla byns kvinnor.

Hur är det med bloggandet?

"Jag lämnar med varm hand över bloggandet till andra. Jag inser förstås att genom den nya tekniken är det naturliga uttryck, men jag koncentrerar mig på det jag själv upplever som viktigast.

Går jag ut och berättar att jag nu ska skriva en roman och den kommer att bli lång, minst 500 sidor, säger 90 procent av mina läsare. ´Tack, så bra!´ Det finns en längtan efter och ett behov av de stora episka berättelserna i denna värld av korta fragment. Twittrandet och kvittrandet skapar ett växande behov av det sammanhängande. Allt kan inte vara kort och snabbt.

Dagens snabba teknik kan lätt leda till den felaktiga slutsatsen att människan också tänker snabbare nu än för hundra år sedan. Men det är inte sant. Den stora skillnaden är att det vi så mödosamt har tänkt så otroligt mycket snabbare kan distribueras. Men det är inte samma sak som att tanken i sig skulle kräva mindre tid eller mindre ansträngning och koncentration.

Vad gäller piraterna och upphovsrätten verkar det som om människor redan har glömt vad som hände för bara 25 år sedan med kassettbanden och videokassetterna. Visst rådde det en viss initial förvirring då också. Men snart hade man hittat lösningar med avgifter och upphovsrätten levde vidare. Så kommer det säkert att bli nu också.

En läsplatta kommer jag att skaffa mig, det verkar praktiskt, men boken kommer alltid att överleva, om än i nya former.

Se bara på den fantastiska utvecklingen av ljudboken under bara några år. Själva tanken på de där lastbilschaufförerna som läser en bok på väg genom natten istället för att bara låta skvalet ljuda är fantastisk!"

Kan pendeln att vända?

"Visst. I dag kan man sakna solidariteten i samhället. Men tänk tillbaka till 1987. Inte trodde någon av oss att Berlinmuren och apartheidsystemet plötsligt skulle vara borta och bli historia. Men så blev det och det utan blodbad!

Pendeln kan komma i rörelse. Snabbare än någon av oss kan föreställa sig. Ingenting är för sent, allt är fortfarande möjligt."

Orden är som sand som i ett timglas rinner, å du dyra tid som tynar och försvinner!

Solen har sakta vandrat ännu ett stycke men glittrar ännu tidlöst i vårisen som ligger i viken. Intervjun är slut och Henning Mankell tar farväl. Han är redan på väg tillbaka in i den där berättelsen som utspelar sig i helt andra ögonblick i en helt annan tid på en helt annan kontinent.

Fotnot

Stumpen-ensemblen spelar ännu en vecka "Tyckte jag hörde hundar" på Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Den 27 mars samtalar Henning Mankell, Bengt Göransson och Åsa Moberg, med Sören Sommelius som samtalsledare, om pjäsen och om annat på Dunkers.

Även om Henning Mankell nu inte bloggar har han en hemsida som samlar all information om hans många aktiviteter: henningmankell.se

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06