Vinn-vinn-vinn-reklam?
Bildmaterial
Kultur. Är ni så gamla att ni minns de första datorerna i skolan? Jag gick i högstadiet och blev satt framför en svart skärm för att skriva ”10 go to 20” tusen gånger, att räkna ut ett enkelt tal på det viset tog hela lektionen. Ska det här vara en revolution? tänkte jag. Det var det!
Steven Spielbergs film ”Minority Report” bygger på en novell av science fiction-författaren Philip K Dick. Handlingen utspelar sig i framtiden där brottslingar grips innan de genomfört brottet. Tom Cruise är John Anderton som leder pre-crime-kåren. Han sköter sitt arbete bland annat genom att med händerna hantera stora bilder som återges fritt i rummet. Interface kallas den punkt där användaren interagerar med ett datorprogram och i filmen ligger det i luften, där information projiceras. Anderton är likt en brottsbekämpande dirigent som vant för bilderna hit och dit. Hoppas jag ännu är i livet när något sådant blir verkligt, tänkte jag när jag såg filmen.
Det är jag – i livet alltså. Nu finns det sådana program, men såvitt jag förstår inte för privat bruk ännu. För oss privatpersoner finns den senaste generationens tekniska prylars touchscreen, skärmar som lyder minsta beröring och jag antar att det pekar på någon typ av personlighetsproblem om man som jag känner berusande makt av att flytta omkring saker så enkelt.
Känslan är densamma på Londonbaserade magasinet The Economists webbsida Thinkingspace, där klossar av bilder liksom flyter omkring, vibrerar och avger olika toner. Alla kan interagera och få bildbyggklossarna att upplösas och åter samla sig till bilder av begåvade och framgångsrika personers ”tänkplatser”. Det är mest kontor men i några fall udda platser som en brygga eller en park. I en list ovan bilden har respektive person fått lista till exempel favoritlänkar och spellistor.
På bilderna finns röda punkter och klickar man på en sådan på bilden av svenske Spotifygrundaren Daniel Eks tänkplats – en studio – så ploppar det upp en bild på Spotifys personal när de mumsar semlor medan Eks röst säger att allt till 95 procent handlar om människor. Och pengar, tänker jag krasst, efter att precis läst om företagets svårigheter att gå med vinst.
Vi kan väl kalla det vinn-vinn- reklam eller kanske till och med vinn-vinn-vinn-reklam. Enskilda personer som representerar företag får sofistikerat utrymme som når ut till många, The Economist blir kreativt marknadsförda och varje betraktare kan delta genom att ladda upp bilder på sin egen tänkplats. Nästan som om The Economist intresserar sig för just mig. Smart!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus