"Vem visar barnet vad det är?"
Jenny Maria Nilsson återvänder till hemtrakten runt Bjästa och nystar i den tragiska historia av offer och gärningsmän där alla, i slutändan, blir till – offer.
Bildmaterial
Kultur. I den fjärde av Duinoelegierna skriver poeten Rainer Maria Rilke ”Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen… ”
Det skulle väl vara vi det, föräldrar och andra vuxna. Men om våra instrument är dåligt kalibrerade? Om visaren pekar på god karaktär när motsatsen är sann, om vi i verktygen införlivat vårt förakt för svaghet och vår nedlåtande attityd mot offer? Vems fel är det då när en femtonåring våldtar ett barn och senare en ung kvinna som skedde i Bjästa och skildrades i det som verkar bli det mest omtalade "Uppdrag granskning" någonsin?
Bjästa har den bästa och mest prisvärda frisersalongen i Sverige, där barn betalar per centimeter de är långa. Några gånger om året for jag dit och lät klippa både mig själv och barnen som förresten alla lärde sig åka skidor i den utmärka Bjästabacken. Under sex år bodde jag i huvudorten Örnsköldsvik och arbetade som fotograf på lokaltidningen. Nolaskogs – norr om skogen – som är det äldre men ännu använda namnet för den delen av Ångermanland ovan Skuleskogen. Förr sa man att vildmarken började där och nu sägs det så igen. Bjästaborna anses i kommentarsfält och grupper på nätet vara inavlade och ondskefulla. Det är möjligt att en och annan där är det, precis som i resten av landet, men det som hände där kunde ha hänt överallt – och gör det också.
Åtskilliga bilder har jag tagit i Bjästa, några på prästen Lennart Kempe om jag inte minns fel. Han lät våldtäktsmannen komma till kyrkan på skolavslutningen och dela ut rosor. Kempe beskrev det som en stark och fin manifestation, ord han nu ångrar. Nog blev det en manifestation – en sorglig sådan för rätten att våldta, vilket pojken som kallas Oskar i "Uppdrag granskning" gör än en gång under skolavslutningskvällen. Vilken hederlig chans har han haft att ändra sig när så många inte enbart tolererat hans beteende utan uppmuntrat det?
Först när "Uppdrag gransknings" reporter frågar Kempe om hur han tror flickan mår av det som skett verkar det gå upp för honom att hon finns och att det han har antagit kan vara fel. Medan många vars röster hörs i programmet verkar drivas av avsky (varför är så många medelålders kvinnor drivande i hatet mot unga tjejer?) så tror jag prästen i Bjästa är en människa som anstränger sig för att handla riktigt. Trots det blev han likt andra offer för sina fördomar, en aggressiv kampanj och sin oförmåga till källkritik, och det är långt mer otäckt än att elaka människor snackar skit.
Resultatet blev att Linnea, som den våldtagna flickan kallas i programmet, förnedrades under lång tid. Människor hon vuxit upp med viskade hora åt henne på byn, personer hon trodde var vänner tog avstånd. Linnea tycks ha gjort allt rätt, inte överdrivet eller ljugit. Ändå var hon fast i ett nät av påhitt och missaktning bortom hennes kontroll. ”Vi har svikit flickan” säger Kempe nu.
Ja, och pojken! Våldtäktsmannen är förövare och offer. När han erkänner i polisförhöret säger han att det är skönt att få berätta, att han mått dåligt över det han gjort och just då finns en väg till försoning och växande. En mor, gissningsvis förblindad av självrättfärdighet, och hennes följe omöjliggör hans anständighet.
För några år sedan blev jag varse att en nioårig pojke misshandlades av sin alkoholiserade far. Bland annat ringde jag skolsköterskan, skolkuratorn och en klasslärare på hans skola. Alla tre blev upprörda – över att jag besvärade dem. Mest klassläraren som meddelade att ”det är olagligt för oss att lägga oss i det som händer utanför skolan” Då tänkte jag att det vore bra om de kunde få se sitt beteende skildrat på TV.
Det fick alla i Bjästa och vi med. Vilken obehaglig tanke att flickan Linnea och det andra våldtäktsoffret ”Jennifers” upprättelse hängde på den sköra tråd som mediauppmärksamhet är.
Filosofen Hannah Arendt skriver i boken ”Den banala ondskan” om nazisten Eichmann. Den kombination av attityder och egenskaper som styrde Eichmann har makt över de flesta av oss under vissa tillfällen. Eichmann, menade Arendt, var en man som genom livet definierade sig själv utifrån sin grupp, en karriärist rädd att förlora i status. Lojalitet med en högljudd massa och med den för tillfället mest populära gruppen lönar sig oftast. Vi vet inte vilken plats vi har och har haft i diverse onda maskinerier. Slutsatsen är att mångas moral sviker vid sådana här skeenden. Så ödmjukhet är inte bara passande utan också vägen till bättring.
Uppviglandet mot Linnea och Jennifer tycks gudskelov vara slut men ett annat nästan lika uselt har tagit vid. Prästen, skolan, bygden och unga människor hotas och hatas nu på nätet. Vilka vill vi vara? Moral kräver mod, kärlek är att uppröras men låt oss anstränga oss för att agera värdigt – så att vi förmår visa barnen hur man mäter tingen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus