Ett hem för kaninerna!
Gunnar Bergdahl. När jag kom ut från Dunkers förra helgen efter vernissagen av Marianne Lindberg De Geers utställning hade kvällsregnet fallit. En av de fem meterhöga stenkaninerna, som står och ligger utanför entrén som en inbjudande del av utställningen, tittade på mig. Torgbelysningen glänste i dess stora svarta öga och utmed kaninkinden hade en rännil vatten runnit. Det såg så hjärtskärande ut. Jag tänkte för ett ögonblick på mig själv och klappade försiktigt på den jämnslipade, kalla och glänsande statyn.
Fem hemlösa kaniner, delar av den långa flykten undan livets obönhörliga realiteter, gjorde i ett slag det ödsliga Öresundstorget levande och Dunkers imposanta fasad lite mindre officiös.
Jag har under åren i Helsingborg haft fem riktigt stora upplevelser av utställningarna på Dunkers.
Den första var Carl Fredrik Reutersvärds flödande serie med 100-tals teckningar från processen när han efter en stroke fick byta hand för sitt tecknande.
Jag har upplevt Charlotte Gyllenhammars övergivna gipsbarn i en terrorhotad värld där hennes bilder och installationer var flämtande ljus i det stora mörkret.
Jag fick upptäcka Lenke Rothmans fantastiska livsvandring från Förintelsens fasa till livets oändliga lekfulla möjligheter och blev djupt tacksam.
Jag har sett Sally Manns fotografier balansera mellan liv och död, mellan det privata och det universella, utan att falla och lämna de där definitiva avtrycken som vi bär inom oss.
De osynliga men viktiga spåren av våra stora kulturupplevelser, de som blir formerande och till referenspunkter för vår blick på världen.
Och i veckan vandrade jag så in i Marianne Lindberg De Geers samlade värld för att gå vilse i utställningen "Orientering" men till slut hitta tillbaka för att bära med mig hennes samtidskommenterande och existentiella verk som fick mig tänka på mig själv på ett alldeles nytt sätt.
Jag stod mitt på Öresundstorget och blickade tillbaka på det upplysta kulturhuset. Det lyste vitt och rött och stort och viktigt. Nedanför trappan såg det nästan ut som om kaninerna rörde sig. De tittade tillbaka ur sin förstenade existens och jag tänkte: Må de få stanna!
Jag hoppas därför att Dunkers omedelbart startar en namninsamling bland besökarna för att Helsingborgs stad ska köpa in denna lekfulla skulpturgrupp och göra den permanent. Tänk ett förändrat torg, en lekfull, öppen inbjudan till de stora upplevelserna!
Jag tror att Kulturnämnd och ordförande Lundström i just detta håller med mig! Vem kan säga nej till kaninens blick?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus