Gaza lever!

Efter tre års repressivt Hamas-styre i Gaza är graffitin en av få platser där upproret och hoppet trots allt spirar. Mia Gröndahl tolkar murens berättelser och ser hur unga konstnärer samlats till den väldiga muralen som har kallats "Palestinas Guernica".

Kultur. ”Visa mig graffitin och jag ska tala om vilken stad du lever i”. Efter ett par hektiska dygn i Gaza på jakt efter de senaste budskapen på murarna har citatet blivit till verklighet. Redan på raksträckan mellan Eretz, den israeliska checkpointen, och Gaza City, ropar jag ”Stanna!” till taxichauffören. Praktiskt nog betyder ”Stanna” samma på arabiska som svenska. Ett stort porträtt av Hamas grundare Ahmed Yassin skrattar välkomnande på en vägg. För att det inte ska råda någon tvekan om vem som är avsändare, står det även skrivet HAMAS i vacker kalligrafi till höger om porträttet.

”Överallt är det bara Hamas. Hamas och ännu mer Hamas”, säjer chauffören med avsmak medan vi susar förbi väggarnas budskap.

Så har det inte alltid varit. Åren före Hamas kupp 2007, när islamisterna tog makten i Gaza, delade de politiska blocken broderligt på alla ytor i ökenremsan som gick att måla och spraya på. Då kunde en lång mur innehålla budskap från både Fatah och Hamas. Att måla över eller förstöra den andra organisationens graffiti, var inte accepterat i något läger. Men idag finns inget kvar av den tidigare politiska mångfalden och toleransen.

Inte ens Arafat får vara ifred på väggarna.

När Fatahs klottrare motades bort från gatan och det stod klart att Hamas inte tillät några konkurrerande politiska slogans, valde motståndarna en annan väg. Istället för slagord tapetserade graffitikonstnärerna Gaza med jättelika porträtt av Yasser Arafat, i vetskap om att Hamas inte skulle våga förstöra porträtten. Efter sin död var Arafat i ännu högre grad en symbol för hela det palestinska folket, inte bara inom Fatah.

I dag, efter tre år vid makten, är Hamas inte längre rädda för att ge sig på den palestinska fadersfiguren. Många gånger utsätts Arafats porträtt för en respektlös vandalism som upprör Fatahs anhängare.

”Jag såg det ske med egna ögon”, berättar en medelålders man som bor granne med väggen där bara Arafats ögonvitor numera tittar ut genom den svarta färgen som rinner över porträttet.

”De kom om natten, med rånarluvorna neddragna över ansiktena, och kastade hinkar med tjära på Abu Ammar”, säjer mannen som, i likhet med de flesta palestinier, använder det mer intima smeknamnet Abu Ammar när man talar om Arafat.

Hamas gröna hand vilar tungt över Gazaremsan. Folk berättar om brutala övergrepp mot politiska motståndare, hur jakten på Fatahblockets press och media ökat, och hur hela remsan håller på att uppfostras till goda muslimer i enlighet med Hamas renläriga tankesystem. Men trots att Hamas skaffat sig åsiktsmonopol på väggar och murar, är den tidigare så levande och starka graffitin i Gaza långt ifrån död.

Något nytt håller på att hända på murarna.

Något som inger hopp om att det kanske trots allt finns ett liv efter det stränga och glädjelösa Hamasväldet.

”Gaza lever!” står det på muren som omgärdar Shifa-sjukhuset i centrala Gaza. Utropet tjänar som startskott till en serie graffitimålningar som sträcker sig längs hela den långa muren, likt ett konstgalleri i det fria. Varje bild berättar om ett Gaza som reser sig ur ruinerna efter Israels ”Operation Gjutet Bly” 2009.

Muralen målades på årsdagen av krigets slut.

Jag möter några av de unga konstnärerna i det populära caféet Al Deira vid havet. Rasha, Salman, Maram, Mohammed, Ahmed och Amna är ett sammansvetsat gäng. De fann varandra på Al Aksa konstakademi och har deltagit i flera gemensamma muralprojekt, däribland antikrigsmuralen ”Approximately 1500” som har beskrivits som en palestinsk "Guernica" (som finns att läsa om i sidoartikeln).

I arbetet med den senaste muralen ”Gaza lever!” fick de stångas med den fyrkantiga ”konstpolisen” som skickades ut av Hamas för att övervaka den kreativa processen. Ett möte som de flesta kring bordet inte tycks ha skrämts av, tvärtom, upplevelserna för en månad sedan fortsätter att framkalla skämt och skratt. Maram berättar om Hamas överkänslighet för gult, Fatahs färg.

”Vad ska allt det gula vara bra för, varför har du målat så mycket gult?” frågade gubben från Hamas som kollade vad vi målade. Jag svarade att jag gillar den färgen i bakgrunden, att den passar där. Men jag fick byta ut det gula mot rosa!”

Kompisen Amna har en liknande historia. Fast den handlar om Hamas motvilja att verkliga människor avbildas, särskilt kvinnors ansikten. Ett bärande element i Amnas mural var just ett kvinnoansikte i jätteformat. Vad göra? Jo, Amna lyckades övertyga kontrollanten om att ansiktet inte skulle upplevas som realistiskt om hon målade det blått. Något som konstpolisen godkände.

”Men när han kom tillbaka och såg det färdiga resultatet, ropade han chockerat: ”Varför har du målat ansiktet blått, det ser ju inte riktigt klokt ut!” Till sist vet man varken ut eller in, ska man skratta eller gråta?” säjer Amna och besvarar själv frågan med ett skratt.

Störst problem med Hamas har tvillingarna Mohammed och Ahmed. Inte för sin konst, utan för ett utseende som sticker ut från mängden.

”Kolla vilka långhåriga gorillor! De ser ut som västerlänningar. Sådana typer borde inte få arbeta med den ”nationella konsten”! Bara för att vi har långt hår skulle alltså vårt måleri inte passa muren kring Shifa-sjukhuset”! säjer Ahmed.

”Hamas har börjat trakasserar oss öppet, det kännas hotfullt”, tillägger brorsan Mohammed. ”Ibland pratar vi om att det kanske skulle vara bättre för oss att lämna Gaza”.

Nästa dag äger en konferens rum på Gazas kulturministerium. Ämnet som behandlas är  ”Den palestinska kulturens pånyttfödelse”. Jag råkar befinna mig på ministeriet samtidigt och blir presenterad för deltagarna som valts ut att agera barnmorskor för en lyckad och korrekt nedkomst: Ett tiotal mycket gravallvarliga äldre män och en yngre kvinna, som välkomnar mig med ett leende.

Alla, utom kvinnan som varit journalist i Kuwait, innehar professurer antingen i klassisk arabisk litteratur eller religiösa studier i islam och dess lagar. Ingen har någon som helst konstnärlig bakgrund. Det råder inget tvivel om vad det är för sorts ”pånyttfödelse” som planeras.

Jag blir tillfrågad om den palestinska kulturen. ”Med all respekt för den samlade visdomen som finns i det här rummet”, inledde jag artigt, som man sig bör. ”Men om jag tillåts ge ett råd, blir det följande: Någon pånyttfödelse finns det inget behov av. Den nya kulturen finns redan här, inte minst bland de unga. Det är bara att gå ut och ta kontakt med dem.” Och så pekade jag på ytterdörren.

Mia Gröndahl är fotograf och skribent med fokus på Mellanöstern. Hon bor omväxlande i Kairo och på Österlen. Hennes senast bok "Gaza Graffiti. Budskap om kärlek och politik" utkom på förlaget Roos & Tegnér i höstas. Hon turnerar för tillfället med en fotoutställning i Mellanöstern samt skriver på sin Gaza Graffiti Blog.

Mia Gröndahl