Att betrakta andras död
Jenny Maria Nilsson ser frågor om sanning och moral stiga som ångor ur de
fasansfulla Wikileak-bilderna från Irak.
Bildmaterial
Kultur. "We just engaged in eight individuals", förklarar rösten på den film som spridits via Wikileaks, en webbplats som publicerar dokument anonymt. Filmen visar när amerikansk militär till synes utan anledning skjuter ner en grupp personer, bland annat två journalister från Reuters. "Engagerat oss i" ska läsas "vi har dödat".
Överflödigt dödande av testosterona och kaotiska orsaker är "the nature of the beast" – krigets essens, även om många vill dölja det. Glorifierandet av våld är del av ett historiskt förtryck där framförallt män har blivit itutade att de måste strida för diverse ting som överheten bestämt är värdefulla. Alla dessa döda! Vi står inte ut, vi konstruerar angelägna skäl till att de dog trots att det sällan är sant. De moraliskt rättfärdigade krigen är lätträknade.
Våld är en gräns och när den passeras blir skeendena oberäkneliga. Hannah Arendt skriver i sin bok "Om våld" från 1970 "…den allt genomsyrande ovisshet vi möter i samma ögonblick som vi tar steget in i våldets värld." Ändamålet med våld, som i bästa fall är frihet och stabilitet, slukas alltid delvis av medlet. En banal anmärkning vars innebörd ändå aldrig förlorar förmågan att poppa upp som gubben i lådan.
"Var har ni varit?", tänker jag när folk chockas av den aktuella massakerfilmen. Kanske under samma sten som vissa soldater befann sig under innan de blev en del av någon väpnad konflikt och sedan återvänder hem tagna av fasa och behöver terapi. Krig är helvetet. Även i legitima våldskonflikter begås omoraliska och outhärdliga handlingar, men de flesta av oss verkar behöva en bild eller en film för att inse det.
En film som den från Wikileaks borde enligt filosofen Susan Sontag inte behövas: "Ingen har efter en viss ålder rätt till en sådan oskuld, till en sådan ytlighet, till en sådan grad av okunnighet eller minnesförlust", skriver hon i "Att betrakta andras lidande". Tankarna därifrån har fått stort genombrott. Den postmodernistiska konstkritiker är inte född som inte vid varje fotografi av lidande, med stöd i Sontag, påpekar att bilder av nödställda är ett exotiserande av den andre, att ingen äkta empati skapas vid åsynen av planetens mest utsatta och att det är att verka i den vite mannens eller kolonialmakters historiska förtryck när man tar, visar och ser sådana bilder.
Det är det vanligaste sättet att misstolka Sontag och visa på den egna medkänslan utan att se att man bytt ut en typ av historisk arrogans mot en annan lika olustig. Sontag är lätt att hålla med. I boken som kom ut 2004, samma år som hon dog, är hon bländade intelligent och gammaltestamentligt arg. Med all rätt örfilar hon upp den rika världen som gjort lidande till pornografisk voyeurism, men hon har delvis fel när hon menar att vi inte känner någon äkta empati för det lidande vi betraktar och hon föreslår aldrig att skildrandet ska upphöra. Media kan vara gamar men samtidigt en viktig del av den demokratiska näringskedjan.
Möjligen är Wikileaks så nära ett säkert system för att avslöja fakta som det går att komma; en organisation som tar smällen när en enskild blåser i visselpipan, därtill i samverkan med nätets effektivitet, vilket ger mig förhoppningar angående deras roll i ett demokratiskt samhälle. Missbruk kan ske överallt men eftersom materialet som offentliggörs är originalkällor och en strikt kontroll utövas har Wikileaks trovärdighet. Hittills har man kunnat lita på att de dokument, bilder och filmer som publicerats är äkta.
Det vore fint om vi kunde lära oss av både Arendt och Sontag.
Att våld alltid för med sig kaos och övergrepp och att vårt betraktande av andras lidande har karaktären av gladiatorspel men ändå är nödvändigt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus