Samma runda boll för tjejer?
Åsa Sandell. ”Jag coachar lite grabbigt, om man får uttrycka sig så. Annars är det ju lite duttigt och snällt i tjejfotbollen. Och därför blir skillnaderna mellan grabbar och tjejer större än vad de skulle behöva vara.”
Så säger fotbollstränaren Marie Appelgren i den rörande radiodokumentären ”Laget som vinner för mycket” som sändes i P1 i påsk. Bakom mikrofonen står Susanna Edwards, som bland annat gjorde den uppmärksammade tv-dokumentären ”I skuggan av solen” för nästan femton år sedan. Också den handlade om kön och gränsöverskridande – i huvudrollen fanns då något så ovanligt som en kvinnlig tjurfäktare.
Bra mycket vanligare är det med tjejer som trixar med lädret: flick- och damfotboll är en av Sveriges största idrotter, sett till antalet utövare.
I Edwards dokumentär får vi följa Hammarbys F97-lag, ett gäng elvaåriga tjejer som inte bara glöder av självförtroende, glädje och laganda rakt ut i etern. De vinner dessutom allt, får ofta spela mot äldre motståndare, och har gjort 580 mål på 85 matcher. Något som Hammarbys ledning har synpunkter på. Man föreslår att flickorna bara ska nicka bollen i mål, eller kanske skjuta med näst bästa foten för att jämna ut siffrorna. Tränaren Marie Appelgren, själv före detta elitspelare i Hammarby, förstår inte problematiken. ”Man ställer höga krav på killarna – varför ska inte tjejerna kunna ta det?” Eller som spelaren Dione Shabos pappa uttrycker det: ”Hur kan dom säga att Sverige är ett demokratiskt land? Om det är tjejer är dom negativa. Min dotter ska inte bara leka där på planen.”
Att klubbar satsar hårt på ungdomar och låter dem specialisera sig redan vid späd ålder har varit ett kontroversiellt och omdebatterat fenomen under senare tid. Med rätta. Hets, tidig utslagning och elittänkande kan få riktigt trista konsekvenser.
Men Edwards dokumentär blottlägger något befängt, nämligen att pojkar och flickor lever under olika villkor. Det tycks finnas en slags unken atmosfär av att framgång och målsättningar är något som flickor inte har lika stort behov av. Redan i Hammarbys policydokument fastläggs skillnaderna. Där poserar en åttaårig pojke med en stor medalj om halsen. Flickorna har ingen medalj, istället poängteras ord som ”lek” och att resultaten ska spela roll först i 14-årsåldern.
I en idrottsvärld där kvinnliga ledare är en akut bristvara slutar det med att Marie Appelgren ersätts av en annan huvudtränare med motiveringen att hon ”brister i sin ledarroll”.
Ibland känns det som om det finns en underliggande önskan om att kvinnornas version av idrott ska vara lite finare, lite mänskligare, lite ofarligare. Att flickornas idrottande förväntas handla mer om relationer än om resultat. Men flickor är inte snällare, flickor vill vinna. De ger sig in på idrottsarenan för att de vill tävla på riktigt. Inte för att skjuta med fel fot i rätt läge. Allt annat är ett svek både mot flickorna och mot damidrotten.
Som Ninas mamma svarar på frågan vad fotbollen betytt för dottern och hennes lagkamrater. ”Dom vet att dom kan vinna. Det har nog gjort något med självförtroendet. Att fast jag är tjej så går det.”
Fotnot: ”Laget som vinner för mycket” sänds i repris i P1 ikväll.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus