Varför flera olika tåg?
Bildmaterial
Devrim Mavi.
Kultur. Jag växte upp med förbjudna första majfiranden. Sista gången som första maj firades i frihet var det 1977. När jag tittar på de gamla fotografierna ser det ut att ha varit en solig dag. Det hade tagit hela dagen, för de hundratusentals demonstranterna som hade kommit från hela landet, att fylla Taksimtorget i Istanbul. Det är ett stort torg med Ataturkstaty i mitten och lyxhotell runt om. De smala gränderna som leder till torget minner om stadens ålder. Tidigt på kvällen fylldes dessa gränder av panikslagna människor som försökte fly undan beskjutning från hotelltaken. De flesta av de 36 som dog, trampades eller klämdes ihjäl. Det som i medier beskrevs som fraktionsstrider mellan olika vänstergrupper visade sig snabbt vara en attack från paramilitären och underrättelsetjänsten. Med målet att misskreditera vänstern.
Min farmor hörde på radion om händelserna. Hon var i Ankara och tog hand om oss barn. Och hon bad för att åtminstone vår mamma skulle överleva, barn behöver sin mamma, tänkte farmor. Mina föräldrar klarade sig den gången också, men chocken var svår och de fick en föraning om att tiderna skulle bli svårare.
Senare, när vi kom till Sverige och Stockholm var det en naturlig sak att första maj tågen gick uppdelade efter olika politiska partier. Men jag minns kvalen. Även om vi gick i VPK:s tåg var det inte något enkelt val för mina föräldrar. Min pappa var kommunist och också företrädare för facklig organisering. Han hade svårt att riktigt smälta det faktum att fackföreningarna i Sverige bestod av reformistiska socialdemokrater. Var fanns rörelsen? Hos fackföreningarna som organiserade arbetarna eller hos kommunisterna. Detta var 1980-tal och Sovjetunionen fortfarande en realitet.
Jag känner samma dilemma i dag. Jag som varken är organiserad vänsterpartist eller socialdemokrat känner en märklig känsla inför det faktum att behöva välja demonstrationståg utifrån partipolitik. Jag undrar hur vänstern tänker. Hur kan man tänka sig att bilda regering tillsammans men inte gå i samma tåg på första maj? Allvarligt talat. Är detta ett tecken på mångfald? Jag tror inte det. Snarare visar det rädslan för varandra och för det brokiga och bråkiga. Och fortfarande ställs frågan: Var finns rörelsen?
Jag tror att det är bra att rikta blickarna utåt. En gång i tiden kom första maj till för att arbetare krävde rätten till åtta timmars arbetsdag. Det var alltså en protest mot exploatering och orättvisor och för frihet.
I dag protesterar människor världen över. De manifesterar för rätten till fackföreningar, protesterar mot frihandelsavtal, jordlösa ockuperar jord, småbönder går ihop och bildar miljörörelser mot GMO. Migranter underkänner inte bara länders taggtrådsgränser, utan organiserar sig fackligt för att få vettiga arbetsförhållanden och papper. Kvinnorörelser kräver rätten till fri abort och ett liv utan våld. Transexuella går ut på gatorna i protest för att de är trötta på att hunsas och spottas på. Aidssjuka kräver rätten till fria bromsmediciner. Rörelserna är en rörig skara människor men kraven är de samma. Frihet och social rättvisa.
I Sverige finns långtidssjuka som är utförsäkrade från Försäkringskassan och papperslösa som varken har rätt till sjukvård eller fackanslutning, bostadslösa och arbetslösa unga människorna är många och kvinnor lönediskrimineras fortfarande. Alla pratar om arbetslinjen men inget görs åt rekordhög arbetslöshet. Rasismen och främlingsfientligheten firar framgångar.
En god vän brukar säga att vänstern lider av kalla kriget-komplex. Att politik fortfarande pratas utifrån idéer om ”är du inte med oss är du mot oss”. Att det fortfarande är viktigt exakt vilken vänster du tillhör och hur du uttrycker det. Det som inte passar in kan avfärdas som splittrande identitetspolitik. Och precis på den punkten blottar vänstern och rörelsen halsen.
I Turkiet är det första gången på 32 år som första maj får firas på Taksimtorget i Istanbul. Förväntningarna där är stora. Samtidigt har turkiska vänstern och fackföreningsrörelsen stora problem med nationalism och rasism.
Jag skulle i dag vilja gå i ett första maj tåg som förenade utan att kräva enhetlighet. Där målet är rättvis fördelning, hållbar utveckling och en värld utan diskriminering och våld. Där parollerna och plakaten är olika, rörelserna många och acceptansen stor. Det är först då som vänstern både kan bli stärkt, sann och modig.
Devrim Mavi är chefredaktör för tidskriften Arena
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus