Vägen är målet

Kultur. Stark färg i stor skala förekommer överallt i utställningen på Wanås i år. Från Anne Thulins knallröda jättebollar uppflugna i parkens träd till Roxy Paines gigantiska matt kolsvarta trädsilhuett och Malin Holmbergs intensiva nästan saffransfärgade cirkel på marken och träden djupt inne i skogen. Konstnärerna har vågat utnyttja de speciella möjligheter som ges här: galen skala och fritt flödande färg.

Både Anne Thulin och Roxy Paine ställde tidigt i sina karriärer ställde ut på Wanås. Så även Ann-Sofi Sidén som också är tillbaks i år, dels med eget verk men kanske främst som ledare för och professor till de 17 studenter från Konsthögskolan i Stockholm som deltar med nya verk inom "En annan väg". Detta omfattande projekt inleddes i september 2009, då studenterna och Ann-Sofi Sidén med kollegan Anette Fellessons tog sig från Skeppsholmen i Stockholm till Wanås i Skåne utan artificiella drivmedel. Någon cyklade och seglade, andra gick och red till häst. Dessutom innehåller 2010 års utställning också pedagogiska samarbeten med Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp och Capellagården.

Roxy Paines skulptur "Façade/Billboard" är en metallsilhuett i naturlig skala tecknad efter det träd han ser från sin ateljé i New York. Dess sammetslena yta både lockar och skrämmer. Den minutiöst återgivna strukturen med alla grenar och kvistar lurar hjärnan att tro sig se ett perfekt träd, medan dess flata yta och kalla färg är raka motsatsen till trädets sanna natur; vilt, organiskt, rörligt.

Anne Thulin, som för några år sedan målade de två stora portarna till Wanås stallbyggnader intensivt blå, bidrar med verket "Double Dribble". Det består av nio röda stora, mjuka bollar som kilats fast i trädklykor på skiftande höjd i träden i närheten av slottsdammen. Verket är lekfullt och retfullt: bollarna ska ju vara på marken, om de ska gå att leka med – men nu har de alla fastnat på onåbar höjd. Stillhet och rörelse krockar: bollarna sitter fast, men verkar ändå röra sig i dansande ring runt vattnets blanka yta. Titeln betyder felaktigt eller misslyckat dribblande, och den lust, studs och drivkraft bollarna bär på har kanske inte blivit en perfekt dribbling men en ansats till utmanande förändring.

Ann-Sofi Sidéns magnifika "Någonstans i Sverige" är utställningens absoluta kärna. Den resa till häst hon gjorde Stockholm-Wanås med kollegan Anette Fellessons under 38 dagar filmades och fotograferades vid några tillfällen för att kunna omvandlas till ett rörligt montage av video, stillbilder och ljudinspelningar i denna fyrakanals-videoinstallation.

I den blandas rörliga bilder med stilla i ett händelseförlopp som förflyttar sig horisontellt över en flera meter bred projektionsyta. Mitt i en rörlig scen glider en stillbild genom landskapet. Kvinnorna och hästarna, lugnt skrittande genom skogen. En brevlåda. En kyrka. En begravning bland gravstenarna. Pappan som knäpper sonens jacka strax intill kistan. Ryttarna på hästarna igen, nu med ryggen mot betraktaren. Uttryckssättet är fullständigt hypnotiserande.

Det är nästan omöjligt att lämna rummet. Liksom Roxy Paine och Anne Thulin har Ann-Sofi Sidén arbetat med färg fast mer implicit: gula toner i en slottsfasad, höstlöv och åkrar, sedan byte till blå palett med sjöar och himlar i tunga sjok. Någonstans i Sverige gör, med en blinkning till Ulla Billquists schlager från 1940, rent hus både med det idealiserade Folkhemssverige och naturlyriska skildringar av ett ur-Sverige i Zorn eller Carl Larssons tappning och är varmare och långt subtilare och Lars Tunbjörks fotografier.

Bland studentprojekten framträder Malin Holmberg och Filippa Barkman tydligast. Den senare har placerat en mänsklig figur i naturlig storlek utan framsida och dubblerad baksida, som ett skogsrå, eller ett stadsrå, mitt på en stig i skogen. Verket, med titeln "Still South I Went and West and South Again", visar på den slutenhet Barkman upplevde sig möta hos många människor på sin resa från Stockholm och gestaltar den utelämnade position en resenär alltid befinner sig i.

Malin Holmberg vandrade ensam vägen mellan Stockholm och Wanås och märkte hur den långa resan till fots ledde henne in i ett meditativt tillstånd där färger hon visualiserade för sitt inre kom att stå för riktning och förflyttning. Inspirerad av mayakulturen, där offer innan offerceremonier målades i turkost eftersom den färgen ansågs stå för en femte riktning (bortom kompassens fyra) – sökte hon efter egna symbolfärger.

En starkt gul kom att bli betydelsefull och återkommande. Med den har hon nu i verket "I Will Stop Loving You" målat en stor cirkel på marken i Wanås park och även insidan av den grupp slanka trädstamma som omger rundeln. Stående längs dess kant känner man sig som del i en märklig sol- eller ljusrit mitt i den tysta skogen, som nu för varje dag blir alltmer knallgrön i takt med att klorofyllet finner vägen tillbaks till naturen.

Årets utställning på Wanås är Marika Wachtmeisters sista som verksamhetsledare innan Elisabeth Millqvist och Mattias Givell vid årsskiftet tar över som konstnärlig ledare respektive projektledare. Marika Wachtmeister, som inledde storskaligt under 1980-talet med att introducera publiken till den nordiska och sedan amerikanska samtidskonsten har i år, liksom under de senare åren, valt att prioritera experimentellt arbete med mindre etablerade konstnärer framför de stora elefanternas dans. Redan 2007 sade hon att mottot för de närmsta åren är att göra allt bättre, inte större – och denna linje har hon konsekvent följt, inte minst med stor vikt lagd vid ekologiska perspektiv och hållbar utveckling men kanske främst genom att så generöst och lyhört lyfta fram de blivande, ännu oetablerade konstnärerna. Det är skickligt och mycket, mycket ovanligt på våra stora institutioner just nu. Om fler vågade göra som Marika Wachtmeister vore Konstsverige rikare.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com