Kvinnokampen då och nu
Bildmaterial
KOMMENTAR. Jag har all respekt för kvinnokampen. Jag är uppfostrad med den, i den, och lever i ljuset av den och de samhällsförändringar som den röjde vägen för. Däremot hajar jag till inför den idé om systerskap som Jenny Maria Nilsson (HD 17/5) ger uttryck för i sin recension av Ebba Witt-Brattströms bok om Grupp 8, ”Å mina kära systrar”, när hon (i Witt-Brattströms farvatten?) och lite sådär i förbifarten avfärdar ”nutida svenska feminister” som ”verkar tro att om de låter bli att amma och beter sig ansvarslöst så är det feministiska handlingar”.
En Grupp 8-paroll jag – och med all säkerhet även Nilsson – alltid omfamnat är den om kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Och om en kvinna av vilka skäl det nu må vara vill avstå från att amma, ha en vaginal förlossning, skaffa barn eller om hon vill göra abort etc – så vill åtminstone jag att möjligheten ska vara självklar. Jag tror att det är något varje kvinna själv just kan ta ansvar för.
Jag förstår Nilssons klagan – att kvinnor integrerar den patriarkala blicken och maktordningen genom själväckel är ett reellt problem. Men alla former av uppror reflekterar ju i någon mån även den lag man vill bryta.
Bristen på solidaritet och just systerskap är dock ett annat problem, som jag tycker att den typen av resonemang döljer. Något som inte minst Ebba Witt-Brattström själv gett prov på de senaste åren, när hon inte fått väntad kredd från ”nutida svenska feminister”.
”Särartsfeminist” har hon kallats, skriver Nilsson. Ja, heterofil är hon i alla fall. I Aftonbladet (17/5) skriver Ulrika Stahre om Grupp 8 som ”en medelklassrörelse av självsäkra unga heterotjejer som försökte slåss för alla”. Det var då det.
Den konflikt med Tiina Rosenberg som fick Witt-Brattström att bryta med Feministiskt initiativ 2005, handlade nämligen framför allt om att Rosenberg inte alls köpte den heterosexuella kärnfamiljen som självklar samhällsnorm.
Formerna för gemenskap och familjebildande har förändrats en del sedan det begav sig. Eller i alla fall samhällets syn på dem. Men backlashen är stark, med fokus på bröllop, heminredning och livsstilsskapande föräldraskap. Och då är det inte den heterosexuella kärnfamiljen jag främst vill lyfta fram som motkraft. Om än med intellektuell moder.
Grupp 8 i all ära. Men det systerskap som Ebba Witt-Brattström vill föra fram har också sina sorgligt fördömande och exkluderande sidor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus