Ett nytt varv i Vilks-karusellen
Bildmaterial
Lars Westerberg. Jag tror det är någonting Lena Andersson, trots sin klokskap, missar när hon skriver om Vilks-debatten i Dagens Nyheter (22 maj). Det må vara henne obetaget att skilja på vänskap – där man inte bör såra – och offentlig debatt. På den offentliga debatten är det absurt att ställa samma krav på friktionslöshet som man gör i vänskapen. Kanske har hon rätt i detta. Även om det ibland kan vara befogat att i sanningens namn såra också sina vänner.
Lars Vilks har rätt att säga vad han vill. Detta måste man försvara även om man är kritisk till vad han säger. Men har det poäng det han säger? Är det bra?
Det är rimligt att kritisera intolerans och antidemokratiska värderingar inom religionen. Däremot har det ingen poäng att håna religiös tro som sådan. Så längre tron är tolerant och demokratisk är en kränkning av den poänglös. En människa kan mycket väl lära sig avstå från intolerans och odemokratiska synsätt. Men betyder det att man samtidigt måste kräva av henne att hon skall uppge sitt livs högsta värden? Då har man ställt henne inför ett orimligt val.
Och Vilks hånarju religionen som sådan. Eftersom islam framträder som intolerant är tron på Gud och att profeten är hans profet något som måste förhånas. Det är det minst konstruktiva man kan göra om man vill bekämpa intoleransen.
Det är värdefullt att kunna anpassa sig till nya miljöer när man tvingats bryta upp. Strategin kan variera med de olika individerna. Men det är bra om man förstår det land man kommer till. Och att kravet inte blir att man helt tvingas byta identitet. Att man kan bli respekterad som den man är.
Kulturell och religiös tillhörighet är för många människor viktiga beståndsdelar av identiteten. Under alla omständigheter är identitet något värdefullt och oklara identiteter något destruktivt.
Poängen är inte att man inte får såra. Förtryckare kan bli väldigt sårade om man påpekar att de är förtryckare, intoleranta kan bli sårade om man kritiserar deras intolerans. Men man bör naturligtvis inte såra – vänner och andra – för sårandets egen skull. Riktar man sig mot det som är grundbulten i många människors identitet kan man åstadkomma något värre än att många blir sårade i onödan. Det senare är dock i sig illa nog.
Det sägs att Lars Vilks sparkar neråt. Som gammal liberal är jag inte så säker på vad som är upp och ner. Och vad som sitter i betraktarens öga. Men att ateister och kristna känner sig mindre utsatta i västvärlden än muslimer är väl troligt. Man är inte automatiskt tolerant eller demokrat för att man islamkritisk. Vilks kritik gör varken muslimer eller muslimkritiker mer demokratiska eller toleranta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus