Kidnappad information och Israels bilder
Efter twitterrevolten i Iran förra sommaren skulle det vara slut.
Informationen skulle aldrig med kunna stoppas av repressiva regimer.
Kultur. Förtryckarstater som Burma och Nordkorea skulle bli de sista sorgliga exemplen på länder där information entydigt tillhörde staten – inte folket.
Den svarta måndagen den 31 maj skruvades tiden tillbaka. Många var de internationella konventioner som Israel bröt mot denna dag då man massakrerade oskyldiga på internationellt vatten. De som inte dog skickades raka vägen i israeliskt fängelse och det bästa namnet på sådan verksamhet hade Irlands utrikesminister Michael Martin – kidnappning. Men innan Israel gav sig ut på jakt på internationellt vatten, bröt man mot en av de viktigaste och mest grundläggande internationella överenskommelserna som ska säkra fri information.
Här grundlades förvirringen. Det var uppenbart att världens webbredaktioner var vilse; trots rapporterna om det alldeles oerhörda var informationen försiktig. Amerikansk media var länge väldigt återhållsam. Även från visst europeiskt håll. Det enda som egentligen nådde oss var en kort kornig filmsnutt. I övrigt tystnad. Det var spöklikt att se hur världens tidningsredaktioner famlade detta första dygn. Mitt i Medelhavet, ändå var informationsflödet dött.
Det mest bisarra i detta vakuum av kunskapsunderskott är vad som händer när tystnaden inte accepteras. Det vet Israel. Webben kräver sina bilder. Samtidigt som tidningsredaktioner under detta första dygn kan rapportera om allt starkare avståndstaganden från det internationella samfundet lyckas samtidigt IDF – den varumärkeslika förkortningen på den israeliska armén – att styra informationsflödet kring själva händelsen. Sakta börjar de spridas, israelernas version av det som hände på båtarna. Bilder av (stereotypbekräftande) sabelformade knivar, bilder av hur israelerna attackeras av aktivister ombord och israeliska soldater som berättar om hur de attackeras av en lynchmobb ombord Mavi Marmara.
Och sakta sår bilderna sina tvivel i den internationella opinionen. Var de verkligen så oskyldiga de där hjälpaktivisterna!? Så vinner Israel paradoxalt nog det första informationskriget. Och under tiden är tanken att händelsen ska relativiseras, att den blott blir en anonym del av Mellanösterns fortgående tragiska historia.
Därför är det medias uppgift att inte förmedla Israels version. Den som stänger av informationen ska inte ha tolkningsföreträde. Den som inte tillåter bilder ska inte ges medieutrymme.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus