Vem ska man tro på?
Bildmaterial
Löjligt smarta på att luras.
Kultur. Valfläsket riskerar att bli magert i år − om politikerna lyssnar till Finanspolitiska rådets varningar för vidlyftiga löften när världsekonomin svajar.
Fast med all sannolikhet lär vi också i årets valrörelse översköljas av vaga utfästelser, undanglidande retorik och skeva faktatolkningar. För även om en ren lögn är det värsta en politiker kan avslöjas med och förtroende har blivit det främsta politiska kapitalet är ärlighet inget som står högt i kurs i Rosenbad. Det slår Torbjörn Nilsson fast i senaste numret av Modern Psykologi (Nr 3, 2010) där han granskar de förtroendevaldas förhållande till sanningen.
Politikerna hör, tillsammans med trollkarlar och försäljare, till en personlighetstyp med hög självuppskattning och social kompetens – och sådana människor har också en benägenhet att ljuga oftare än andra. Samtidigt är politiken en teater, där det gäller att övertyga publiken medan motståndarna hålls okunniga om ens verkliga planer. Som exempel tar Nilsson moderaternas vinnande kampanj 2006, där ingen kunde veta säkert om pratet om förnyelse var en bluff eller inte.
I själva verket bygger det liberala demokratiska systemet på intellektuell ohederlighet, menar han, och för att nå resultat använder sig politikerna mer eller mindre medvetet av olika slags bedrägerier. Det handlar framförallt om hur man beskriver verkligheten, om att säga ett och mena ett annat, att inte berätta hela sanningen, att dölja med språkliga finter. Samt att själv tro på det man säger.
I numret hittar man också ett diagram över särskilda yrkesgruppers IQ, där “högt uppsatt politiker” återfinns allra överst, ensam i kategorin “löjligt smart”. De överträffar med marginal såväl vd:ar och författare som läkare och professorer.
Ska man därmed dra slutsatsen att vi borde skatta våra politiker högre? Eller kanske snarare bli skrämd över deras begåvning att dupera oss?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus