Minns du Rachel Corrie?
Gunnar Bergdahl. Kommer du ihåg Rachel Corrie? Hon har dykt upp flera gånger i mina tankar i veckan. Rachel var en alldeles vanlig ovanlig 23-årig student vid Evergreen State College i Olympia utanför Washington där hon studerade psykologi och sociologi och jobbade på ett hem för människor i kris. Hon tog ett sabbatsår från sina studier och pluggade arabiska och reste till Gaza som fredsaktivist. Den andra intifadan hade brutit ut och Israel hade åter med järnhand ockuperat den lilla strandremsan utmed Medelhavet. Hatets lågor flammade och fredens möjligheter krympte. Tid för handling alltså.
Söndagen den 16 mars 2003 stod Rachel Corrie utanför ett palestinskt hus i Rafah, alldeles i närheten av den stängda gränsen mot Egypten. Den israeliska armén hade beslutat att skapa en 50 meter bred säkerhetszon i gränsområdet för att säkra blockaden och det betydde att husen inom denna skulle jämnas med marken. Även byns två brunnar skulle förstöras. Metoden var stora bepansrade militära bulldozers som mullrade fram.
Rachel Corrie hade anslutit sig till den internationella solidaritetsrörelsen ISM. Just där och just då var hon en så kallad mänsklig sköld för att skydda den palestinska civilbefolkningen, deras hem och deras by. "Det är klart att vi är rädda och oroliga, de har försökt skjuta på oss för att skrämma oss flera gånger. Men det är mindre farligt för oss västerlänningar än för palestinierna", skrev hon hem.
Så där stod Rachel Corrie, klädd i sin klaroranga jacka och ropade i sin megafon. Bulldozern närmade sig. Och stannade aldrig. Rachel Corrie krossades när hon kördes över. I de svenska tidningarna intervjuades hennes svenske pojkvän Stefan om detta brutala övervåld som inte ens de kinesiska stridsvagnarna 14 år tidigare vågade utföra. Minns du?
Häromåret såg jag Göteborgs Stadsteaters monologföreställning "Mitt namn är Rachel Corrie" där inte minst Mia Höglunds gestaltning lever i minnet. Där fick jag möta en Rachel genom hennes egna ord, via sorglösa, naiva och oroliga mejl och sms. Först från studentrummet i USA och sedan från hennes liv i ett hus i Gaza med kulhål och med det stigande krigslarmet som plågade hennes drömmar och mardrömmar.
En ung amerikansk kvinna som bokstavligt talat drunknade i världspolitiken, som kände hur orden helt tappade sin betydelse inför det mänskliga lidandet hon bevittnade och som levde med skräck och ångest eftersom ingenting annat kunde finnas. Och mullret från bulldozern kom gradvis närmare och närmare.
Under denna svarta vecka dyker hon upp, gång på gång, denna unga idealist som offrade livet för en vacker tanke. Under denna vecka när hat och hopplöshet än en gång vrider sig runt, ännu ett varv djupare ner i vår värld. Men vad var det Rachel Corrie skrev? "Om inte humanismen kan segra återstår blott barbariet."
Just nu seglar ett irländskt fartyget med nya förnödenheter mot Gaza. 900 ton cement, byggmaterial och leksaker. Ombord finns bland andra Nobelpristagaren Mairead Corrigan-Maguire. Hon är nu 66 år gammal, 1976 fick hon fredspriset för sina insatser att skapa försoning på Nordirland. En av världens konflikter som långsamt har tonat mot normalisering. Nu vill Corrigan--Maguire bidra till att bryta Gazablockadens vansinne. Hon vet att det är farligt. När jag skriver dessa rader går fredagens eftermiddag mot kväll. Kontakten med fartyget har upphört av oklara anledningar.
Och skeppets namn är "Rachel Corrie".
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus