Spelet bakom bamburidån
Reformvännen Zhao Ziyang överlevde politiskt sett inte Himmelska fridens torg
1989. I stället sattes han i husarrest fram till att han dog 2005. Mats Holm
har läst hans postumt utgivna memoarer om spelet inifrån Kinas
kommunistparti.
Bildmaterial
Statens fånge – en kinesisk premiärministers hemliga tankar
Zhao Ziyang
Norstedts
boken. Bakom det kinesiska kommunistpartiets kulisser, vad pågår där? Det inre livet i världen största enpartistat, vem skulle kunna skildra det? Kremlologerna från Kalla kriget har ännu inte hittat sin motsvarighet i Zhongnanhai. Så vem kan bättre berätta vad som försiggår i huvet på de gamla gubbarna vid den mellersta och södra sjön om inte en avfälling, en som hamnat i onåd och inte längre är bunden av lojaliteter.
Och inte vem som helst den här gången. var kinesisk premiärminister från 1980. Han efterträdde då den Mao-lojale Hua Guofeng och blev 1987 kommunistpartiets generalsekreterare, vilket formellt innebar att han var andre man i Kina efter den oomstridde ledaren Deng Xiaoping.
Informellt låg all makt hos ”de åtta odödliga”, den grupp äldre män som Deng var medlem av men som han hade att förankra alla beslut hos. De var dessa åtta som övertygade Deng om att Zhao var för undfallande mot studentrörelsen 1989, en anklagelse som blev hans fall och ledde till att han avsattes och placerades i husarrest. Där förblev han till sin död 2005. Under sina sista år läste han in sin egen historia på band, med fokus på vad som föregick och följde 1989. Han lyckades smuggla ut banden, som nu publiceras i bokform med titeln Statens fånge – en kinesisk premiärministers hemliga tankar.
Läsningen skingrar knappast mystiken. Zhao skriver bra, utan bitterhet men med en självrättfärdig enkelhet som övertygar. Boktiteln syftar inte bara på det uppenbara, husarresten, utan belyser en reformledares förutsättningar i en enpartistat.
För det var som reformanhängare Zhao fick Dengs förtroende när Kina skulle välja väg efter Mao Zedongs död 1976. Ekonomin måste liberaliseras och korruptionen bekämpas, slog Deng fast. Men hur långt skulle omdaningen sträcka sig?
Studentprotesterna våren 1989, som inleddes när Zhaos vän och liberale företrädare Hu Yabang avled, väckte kraven på en mer djupgående demokratisering. Zhao visade alltså förståelse för studenterna, och tyckte inte att deras krav måste innebära ett hot mot kommunistpartiets makt.
Men i Zhongnanhai är ”De åtta odödligas” makt stark och svår att argumentera mot. Zhao skildrar inte denna innersta maktelit som en samling döva och blinda monster, utan som tänkande, resonerande människor. Det ger trovärdighet, man kommer nära.
”När jag var borta och Beijings partikommitté föreslog att införa undantagstillstånd hade Yang Skangkun kritiserat dem skarpt: `Hur skulle vi inför resten av världen kunna försvara att vi utlyst undantagstillstånd i vår egen huvudstad` Jag tror att Yang Shangkun hade en rätt moderat inställning till studentdemonstrationerna innan Deng bestämde sig för att införa undantagstillstånd.”
Också Deng Xiaoping vacklade: ”Den 13 maj, när Yang Shankun och jag tog oss till Deng Xiaoping för att diskutera frågor kring Gorbatjovs kommande besök, pratade jag också med Deng Xiaoping om det aktuella läget med studentdemonstrationerna. Jag uttryckte mina åsikter om öppen dialog; att vi borde göra något åt korruptionen och skapa större öppenhet. I det stora hela höll han med… ”
Mot denna fond av rättframhet och öppenhet som antyder ledarnas probleminsikt och relativa förståelse för demonstranternas krav blir Zhaos upplevelse av hur hemliga möten, skvaller och intrigmakeri, ledda av den hårdföre Li Peng, likväl banar väg för massakern en kuslig gestaltning av hur Kina fungerar.
Han försöker återigen övertyga Deng om att ta avstånd från den beskrivning av demonstranterna som publicerats i en artikel i partiorganet Folkets Dagblad och som chockat Deng, som inte velat offentliggöra detta, men som nu inte kan backa eftersom det skulle innebära att ledaren medger ett misstag, något stora ledare aldrig gör. Problemet är att uttalandet förvärrat läget. Demonstrationerna har utvecklats till hungerstrejk och hotet mot partiets maktmonopol börjar kännas reellt – detta är samma år som kommunismen faller i Östeuropa. Zhao är övertygad om han likväl kan få till en hedervärd reträtt som inte underminerar partiet.
Förgäves – knivarna är redan slipade, och två veckor senare får tusenstals studenter betala med sina liv.
Samma parti styr fortfarande i Kina, men landet är ju numera en så betydelsefull aktör i den globala ekonomin att kritiken mot enpartisystemet underordnats hyllningarna till den ekonomiska liberaliseringen.
Zhao Ziyang skriver att Kinas framtid "med nödvändighet måste innebära en omställning till västerländsk demokrati".
Det är en modig ståndpunkt, och en tanke som vi inte ens visste överhuvudtaget tänktes bakom de slutna dörrarna i regeringsbyggnaderna intill den förbjudna staden.
"Statens fånge" är fascinerande läsning, från början till slut.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus