Världsrymden anfaller!
Svenskättade konstfotografen Sandy Skoglund ställs för första gången ut i Norden – på Mjellby konstmuseum utanför Halmstad. Jonas Ellerström ser såväl rymden anfalla som naturen slå tillbaka i hennes surrealistiska landskap.
Bildmaterial
Sandy Skoglund
Mjellby konstmuseum
Pågår till den 1 september
Fotokonst. I en berömd scen ur Luis Buñuels och Salvador Dalís film "Den andalusiska hunden" spricker huden i huvudpersonens handflata, och fram väller en ström av myror. Såväl surrealismen som skräckgenren har fokuserat på denna ursprungliga rädsla hos människan för att vår kropp skall tas över av främmande varelser.
Scenariot kan se ut på lite olika sätt: vår kunskap om steklar och andra insekter ger oss mardrömsbilder av ägg som växer och kläcks inuti oss. Människan blir ett värddjur vars tunna skal, huden, en dag sprängs och sedan den art som sugit ut oss lämnat kroppen ligger bara ett tomt, sladdrigt skal kvar. Ridley Scotts film "Alien" tog den primalskräcken till nya nivåer.
Variationen att den invaderande varelsen tar över inte bara kroppen utan också själsförmögenheterna säger oss vad det är vi fruktar bortom det påtagligt fysiska hotet. Någon eller något tar fäste i vår hjärna och erövrar eller tränger ut vår personlighet. Den till det yttre, för familj och vänner välkända gestalten rymmer nu en annan, ondskefull intelligens som i skydd av sin förklädnad inleder erövringen av människan som art.
Den amerikanska 1950-talsfilmen "Invasion of the Body Snatchers" som sedan gjorts i flera nya versioner, ger ett grundmönster för den här skräckupplevelsen. Man har ofta tolkat filmen som ett bara halvt medvetet uttryck för den våg av rädsla för kommunismen som svepte över USA i de dagar då maktbalansen efter andra väldskriget ännu var oklar.
Jag tänker på den filmen när jag ser Sandy Skoglunds retrospektiva utställning på Mjellby konstmuseum. Hennes detaljrika, noggrant uppbyggda interiörer förmedlar samma stämning från en amerikansk vardag som drabbas av oförklarliga hot. Den trygga verkligheten i villaförorten har förvandlats till en skräckdröm där det gråa gamla paret rör sig i sitt ödsliga kök omgivna av neongröna katter som tycks finnas överallt. Atombomben har exploderat, det radioaktiva nedfallet har gjort katterna självlysande, kanske är de en ny art som stryker fram genom ett postapokalyptiskt Amerika och letar ätbara rester av den civilisation som är på väg att gå under.
Med stor uppfinningsrikedom och fantasi varierar Sandy Skoglund i sina iscensatta fotografier ett par grundläggande motiv: den falska tryggheten i samhället och människans störda förhållande till naturen. Hon är en idékonstnär liksom Magritte, men där Magritte lät sig nöja med en måleritekniskt ganska diskret presentation är Skoglund mycket ambitiös och arbetsvillig när hon konstruerar sina bilder.
Ingenting är datormanipulerat, all rekvisita i hennes drömartade rum är skulpterad, målad, uppklistrad och hängd i osynliga trådar. De mänskliga modellerna rör sig i dessa miljöer enligt noggranna anvisningar; ett antal korta dokumentärfilmer som kompletterar utställningen visar hur Skoglund fungerar som ackvisitör, modellbyggare, scenograf, koreograf och regissör i en person.
Mängden tid och arbete som ligger bakom vart och ett av hennes iscensatta fotografier, en genre där hon hörde till pionjärerna, från 1980- och 1990-talen måste vara oerhörd. Tjugofem kattskulpturer gjordes för ”Radioactive Cats”, och ”Revenge of the Goldfish” rymmer omkring åttio guldfiskar,skulpterade i lera av Skoglund själv. Men, och här delar Skoglund Magrittes inställning, det är inte den tekniska komplikationen som framhävs utan bildernas innehåll.
Det foto som visar guldfiskarnas hämnd är speciellt intressant ur idémässig synvinkel. Det monokromt grönblå sovrummet ger associationer till en undervattensvärld, och genom den rör sig alla dessa bjärt guldorange fiskar. De enda gestalter som har sin naturliga färg är de två personerna i sängen, den sovande modern och pojken som sitter på sängkanten försjunken i drömmerier. Det är en nattvärld, en psykets sfär som öppnat sig och släppt in alla dessa varelser, mer vackra än hotfulla men utan tvekan inställda på att ta över rummet.
Naturen har slagit tillbaka, men inte i en segerrik erövring utan med en sorgsen anklagelse. Guldfisken är, inte bara som bränd och målad lera, en artificiell varelse, hårt framavlad genom selektion bland de gråbruna karpar som ibland muterar fram en lysande avvikelse, som inte skulle klara sig i naturen. Människan har gjort avvikelsen till norm, och för att tillfredsställa det egna njutningslystna ögat skapat ett släkte av genetiska missfoster som nu simmar genom våra nätter.
Sandy Skoglund framstår i huvudsak som en civilisationskritiker, men det är inga endimensionella skräckscenarier hon visar fram. Hennes färgsinne och känsla för material – både jellybeans, tuggummin och ostbågar används på kärleksfullt ironiska sätt – ger bilderna en stark poetisk laddning som för dem långt bortom det slagordsmässiga. Och jag tittar länge på de bilder där de röda rävarna lekfullt och elegant rör sig genom hotellmatsalen och livar upp den sterila miljön, och alldeles speciellt på en annan mutationsfantasi, där människor skta blir tvåbenta träd. Men träden dansar, som om de blivit befriade.
Mjellby konstmuseum kan vara stolta över att som första plats i Norden visa Sandy Skoglund, som förnyat både fotokonsten och den amerikanska surrealismen. Till hösten vandrar utställningen vidare till Fotografiska i Stockholm; se den nu.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus