Liberalismen mår bara bra
Lars Westerberg. Svante Nycander har med rätta fått mycket på skallen, när han saknar liberalismen på svenska kultursidor. "Minervas uggla flyger i skymningen" sa gamle Hegel och menade att insikten om en period kommer först i slutet av densamma. Men när Nycander börjar ana ugglor i mossen är det redan sent på efternatten. Det var alltså längesedan antiliberalismen härjade som värst.
Jag minns att jag retade mig på Lars Gustafsson som i början av 70-talet talde om att det nu åter var möjligt att använda ordet ”liberalism”. Vem hade hindrat honom innan? Men det var alltså i början på 70-talet. På samma sätt skulle en uppgörelse med antiliberalen Lagercrantz från Nycanders sida ha suttit fint när de båda var ledarskibenter på Dagens Nyheter. Men nu?
De instämmanden Nycander fått är nästan ännu mer besynnerliga. Mats Skogkär i Sydsvenskan citerar Johan Lundberg. Vad vinner man på att konstatera att nyliberalismen och konservatismen är marginaliserade i Sverige? Nazister och r-are kan var för sig och från sitt eget perspektiv med rätta beklaga sig över den väldiga vänster- respektive högervridning som finns i Sverige. Befinner man sig långt ut på ena kanten är det lätt att klaga på obalans. Nu är konservatism och nyliberalism demokratiska åsikter till skillnad från de nämnda. Men det är ändå konstigt att kräva att marginella åsikter skall vara centrala.
Nå, vad utmärker då kultursidorna? Den andliga liberalism som man måste ansluta sig till för att vara demokrat har ett starkt fäste på kultursidorna. De demokratiska friheterna, respekten för minoriteter. En liberal och demokratisk människosyn. Rasim, antifeminism och homofobi har inte en chans. Auktoritära och förmyndaraktiga röster tillåts, men är varken populära eller vanligare här än på andra ställen. Däremot förs det en intressant och långt ifrån samstämmig debatt om hur man skall hindra att kampen mot reaktion och konservatism slår över i etnocentrism och i värsta fall främlingsfientlighet och rasism. Man måste kunna bekämpa reaktionen utan att bli beskylld för rasism, menar några. Man får inte gå så långt i bekämpande av reaktionen att man själv blir intolerant, menar andra. Tänk på den slöjdebatt som nu rasar!
Ändå finns här ett problem. Den antiliberalism som finns i kulturvärlden riktar sig mot den ekonomiska liberalismen och är alltså närmast en sorts antikapitalism. Jag har ofta frågat vad man vill sätta i stället, om nu Marx är död. Det går att kritisera högerliberalismen på samma sätt som man en gång kritiserade marxismen. Samhället är till för människans skull, inte människan för samhällets. Byt ut samhället mot marknaden, så förstår ni vad jag menar. Det viktiga är inte att marknaden mår bra utan att människorna gör det. Jag inser naturligtvis att både nyliberaler och marxister har svar på detta, människor måste acceptera att kortsiktigt få det sämre, för att långsiktigt få det bättre. Jag är dock tveksam till sådana människooffer. I synnerhet om paradiset är avlägset.
Dock försummar jag aldrig att angripa vänsterreflexer. Att attityderna bevaras fast ideologin är försvunnen. Att man schablonmässigt tar parti mot USA och västerlandet, att tredje världen automatiskt har rätt. Det går alldeles utmärkt att föra den debatten. Däremot är jag i minoritet genom min extrema sexualliberalism. Men det brukar jag inte skylla på andra.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus