När riksdagspartier spelar SD:s spel
"Ni kanske tror att detta är något jag avlyssnat på ett Sverigedemokratiskt
partimöte eller avskrifter från dagstidningarnas bisarra kommentatorsfält.
Men det är idéer som bara de senaste veckorna luftats av politiker från
riksdagspartierna."
Petter Larsson. Flyktingstopp i Malmö. 15-åringar ska kunna dömas till livstid och, om de är utlänningar, utvisning. Medborgarskap ska kunna återkallas i 20 år. Romska tiggare ska utvisas, även om de är EU-medborgare. Folkpartiet borde samverka med Sverigedemokraterna. Burka och niqab borde förbjudas i skolan.
Ni kanske tror att detta är något jag avlyssnat på ett Sverigedemokratiskt partimöte eller avskrifter från dagstidningarnas bisarra kommentatorsfält. Men det är idéer som bara de senaste veckorna luftats av politiker från riksdagspartierna. Av folkpartister, centerpartister och moderater, för att vara precis.
Ah, tänker ni, det är ju val, de fiskar lite smått desperat efter SD-röster. Och så är det säkert, i alla fall när det gäller mer proffsiga politiker, som Tobias Billström (romerna) och Jan Björklund (burkorna).
Men det finns antagligen en mer djupgående förklaring. De högerradikalas åsikter är ju inte systemfrämmande. I varje land finns stora grupper som mer eller mindre delar de högerradikala partiernas åsikter. Den årliga Integrationsbarometern (2007) visar till exempel att ändå att knappt 24 procent skulle kunna tänka sig att rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter.
De bubblar med andra ord runt en del främlingshat också inom det etablerade partierna. Men hittills i Sverige har dessa väljargrupper – för att inte tala om partiledningarna – inte tyckt att invandringen är så viktig. Andra frågor, som sjukvården, skatterna och jobben betyder, med all rätt, mer för dem och de väljer politik därefter.
Det är detta som är på väg att förändras. Den process Lena Sundström beskrivit i sin artikelserie om Danmark är just hur invandringsfrågorna förflyttas från marginalen mot politikens centrum. Där har det skett med benägen hjälp av både medierna och de etablerade partierna: alla har tyckt att det är jätteviktigt att prata invandring och integration. Resultatet är en svårt brutaliserad debatt och drakoniska lagar. ”Det berömda locket som det skall vara så bra att lyfta av är ju bortlyft för flera, flera år sedan. Samtidigt går det bara bättre och bättre för Dansk Folkeparti”, konstaterade Sundström i den avslutande delen nu i söndags.
Trollet sprack inte av solen, det fick en vågmästarroll i folketinget.
Vad som nu sker här hemma är en danskifiering: samtidigt som de markerar avstånd från SD, har etablerade partier börjat spela Jimmie Åkessons spel. Och vi har fått en politisk debatt som i en rasande fart kommit att präglas av synen på invandring och invandrare som problem.
Björklunds burkaförbud är ett oemotståndligt bra exempel. Det är en ”lösning” på ett problem som nästan inte finns; antalet heltäckta kvinnor i Sverige är extremt få, och frågar man lärarförbundet, så har just skolsituationer alltid gått att lösa genom samtal, utan förbud.
Det där vet Björklund också. Poängen är inte att införa ett förbud – det behövs ju inte. Utan att SÄGA att man vill ha ett förbud, som en signal om att muslimers kläder – underförstått det påstådda ”hotet från islam” – är en viktig fråga. Invandrarna blir ett slagträ i kampen om makten.
En månad före val står vi på så vis i en mycket allvarlig situation. Om väljarna associerar Sverigedemokraterna med tuffa tag mot invandringen kommer de att välja originalet.
Om inte, så slår man undan benen för SD, medan en del av deras idéer tas över av en allt mer oanständig borgerlighet.
I vilket fall är det en tragedi, inte bara för dem som direkt drabbas av, utan också för den stora majoritet av oss som är stolta över att Sverige fortfarande är hyggligt civiliserat land.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus