Moraliskt vett eller åsiktskostym?

Vem har väl inte någon gång utropat ”PK!” med en min av avsmak? Från att ha varit ett sovjetiskt uttryck för att följa partilinjen snappades begreppet politiskt korrekt upp av vänsterrörelser på 70- och 80-talet. Snart blev det ett slagträ hos högern och på 90-talet spred sig skällsordet som en löpeld. Men hur är det inom litteraturen? I första delen i vår serie försöker kulturens medarbetare Ann Lingebrandt och Mats Kolmisoppi navigera genom ett svårdefinierbart fält.

Kultur. MK: Det är svårt att tala om litteratur med utgångspunkt i hur den förhåller sig till det politiskt korrekta. Begreppet är så brett och går att tolka på så många vis att jag tror att vi först måste enas om en definition.

För mig tycks det i första hand användas som ett allmänt skällsord. ”Såå jävla PK”, kan man säga, och mena att den omtalade personen är tråkig, mossig, och inte vågar stå för vad han eller hon tycker. På så vis framhäver man sin egen förträfflighet och förmåga att gå emot en eller annan upplevd strömning i samhället. När Sverigedemokrater upphöjer sig själva genom att kalla sig för politiskt inkorrekta – så gör de det i syfte att framstå som sanningssägare. Sådana som vågar bryta igenom en tänkt mur av intellektuell konsensus och leverera ”obehagliga fakta” om tillståndet i världen.

Men med en sådan definition blir begreppet ganska ointressant. Det borde finnas ett annat sätt att närma sig frågan om det politiskt korrekta. Hur tänker du?

AL: Ja, vad är det egentligen med det politiskt korrekta som stör oss så mycket? Varför upplevs det som så befriande att häva ur sig politiskt inkorrekta ståndpunkter? Är det för att det handlar om vad vi vet att vi borde tycka men inte gör innerst inne? Eller bara för att vi upplever besserwissrar som irriterande?

Kanske sätter det politiskt korrekta fingret på våra skampunkter. Ofta handlar ju sådant som pekas ut som ”PK” om hur vi lever våra liv och vad vi tycker om hur andra lever sina liv. Familj, hbt-frågor, jämställdhet, miljöpåverkan. Man skulle kunna se det politiskt korrekta som en moralisk korsett. Att det synliggör vår egen sammansjunkna hållning. Och eftersom det är ansträngande att sträcka på sig är det lättare att anlägga en föraktfull attityd.

MK: Jag tror att du är inne på en av kärnpunkterna. Hur det politiskt korrekta förhåller sig till frågan om moralen. Och hur frågan om moralen så ofta förväxlas med moralismen. Kan det vara så att man använder PK som en synonym till moralism?

AL: På ett sätt tror jag att man kan göra en jämförelse mellan begreppet PK och gamla tiders borgerliga idyll – och då kommer vi ju in på mer litterära aspekter. Skildringar som förknippas med förljugenhet, dubbelmoral, hyckleri. Lyckliga slut, där alla problem bara tycks sopas under mattan. Men också motsatsen kan förstås vara en eftergift åt det politiskt korrekta. Ta den historiska romankonventionen att kvinnor som syndar måste dö på slutet. Först njuter man av utsvävningarna, sedan frossar man i straffet. Samtidigt brukar det ju bli rätt så effektfullt, litterärt sett.

Just falskhet tillhör föreställningen om det politiskt korrekta: att vifta med åsikter som man inte själv lever upp till, eller att skryta med en livsföring som ingen annan orkar leva upp till. Kanske får den som stämplas som PK lite samma roll som präster förr i världen? Man förväntar sig lik i garderoben hos den som försöker ge sken av att vara oförvitlig.

MK: Och när man hittar liken i garderoben, som nu med den före detta polischefen som blivit dömd för våldtäkt, så vill man visa upp dem på gator och torg.

Men. Alltså. Litteraturens förhållande till PK. Jag tror inte att jag tänker på det i termer av teman, utan uppehåller mig mer vid hur författaren förhåller sig till sina skildringar. Ett uppenbart exempel på en bok som skulle kunna kallas för politiskt inkorrekt är Teratologens ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Men i min läsning är den långt mindre provocerande än låt säga Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Vålds- sex- och övergreppsskildringarna i den förra skriver tryggt in sig i en litterär tradition av äckel och ångest, medan Lundgrens bok så tydligt befinner sig vid en biografiskt svåravläst gräns. Vems galenskap är det man läser, hur ser förhållandet mellan författaren och boken ut. För mig är det gränslandet intressant att vistas i. Och läst på det viset mer problematisk i förhållande till PK-begreppet än Teratologens litteratur.

AL: För mig rymmer själva begreppet politiskt korrekt en stark dubbelhet. Att det finns värderingar för att ta hänsyn, undvika fördömanden och vara försiktig med språket, det är klart att det stimulerar reflektioner kring uttryck och beteende. Samtidigt kan det förstås vara något djupt störande med att prackas på ett paket av åsikter, hur välvilliga de än må vara. En fyrkantighet och förnumstighet.

Att tänka sig en litteratur som är rätt igenom politisk korrekt – låter det inte som något förfärligt?

MK: Det låter gräsligt! Motviljan har att göra med en tro på litteraturens autonomi. Att litteraturen inte har några andra förpliktelser än gentemot sig själv. Det är en föreställning som är ganska stark hos mig, men som innehåller en del problem. Jo, det går att bedöma litteraturen utifrån hur väl den överensstämmer med sina egna premisser. Men då har man samtidigt inte sagt ett dugg om dess relation till världen utanför pärmarna. Jag kan ibland tycka att det här finns en beröringsskräck. Det borde ju gå att tala om en litteraturs estetiskt-politiska kvaliteter, om stilar och uppbyggnad – samtidigt som man sätter den i relation till dess eventuella politiska relevans. Litteraturen måste få lov att vara politisk utan att bli beskylld för att vara politisk korrekt. Själv tror jag att en sådan litteratur är möjlig först när dess konstnärliga kvaliteter står i förgrunden.

AL: För att vända tillbaka till frågan om definition och välja en rätt neutral sådan: politisk korrekthet kan sägas vara ett knippe tidsbundna värderingar som vi bör omfatta för att accepteras i större sociala sammanhang. Ett slags vett och etikett i åsikter.

Redan själva ordet rymmer en negativ och avståndstagande laddning. Det handlar om att rätta sig i ledet och följa vindflöjeln – jag tror att tidsperspektivet är väsentligt för att förstå varför det politiska korrekta är så bespottat. Samtidigt är det bara alltför lätt att ropa PK för att få lov att slippa ta hänsyn och rannsaka sina egna fördomar.

Jag har svårt att tänka mig politisk korrekthet i litteraturen – utan att det blir fråga om samtidssatir. Välvilja, omtanke, hygglighet: det är byggstenar till en smidig social samvaro, inte till en intressant och drabbande litteratur, som jag ser det. Men innebär det nödvändigtvis att god litteratur måste vara politiskt inkorrekt? Det hoppas jag inte.

Har du förslag på någon titel som skulle kunna tas som exempel på det politiskt korrekta?

MK: Jag måste nog erkänna att jag ofta känner ett visst motstånd mot den kronologiskt och stilistiskt oantastbara släktkrönikan, liksom mot utvecklingsromanen – som genom sin berättelsestruktur återbördar den genom katharsis förvandlade protagonisten till trygghetens fålla. Litteratur vars främsta uppgift är att skildra den psykologiska förändringen i en människa från ett stadium av förvirring till ett stadium av insikt bär med sig problemet att den därmed skriver in sig i en större berättelse som syftar till att upprätthålla ordningen.

Jag kan tycka att samtida amerikanska författare som William Gibson eller Douglas Coupland, trots den air av kult som de förlänats – gång på gång hamnar i det här problemet. Det samma gäller för Paul Auster, som efter 11 september blev tvungen att göra världen mindre i sina böcker för att hitta trygghet. Det vill säga knyta ihop alla de trådar som i hans tidigare författarskap hade fått lov att hänga i luften. Viljan till tydliga avslut, motståndet mot ambivalens och mångtydighet – det är för mig synonymt med en strävan efter det politiskt korrekta.

Om vi tar en författare som Hanne Ørstavik istället så finns här både en stor förtrolighet med realismens krav på texten, det som man ibland brukar kalla för hantverksskicklighet, kombinerat med ett temperament som gör det svårt att vila i läsningen. Förföras? Visst, men en förförelse som aldrig kan fullbordas – eftersom man aldrig riktigt kan lita på den röst som ljuder genom prosan. Det handlar nog om detta för mig, i såväl prosa som lyrik – att mötas av en röst som gör motstånd mot den större strukturen. Den kan vara förvanskad, opålitlig, vad som helst, men så länge den finns där, med sitt alldeles säregna temperament, så undviker litteraturen att bli politiskt korrekt.

Det skulle vara intressant att höra hur du förhåller dig till sådana saker som röst, berättelse, hantverk och strukturer – i förhållande till detta PK som vi hela tiden kretsar kring.

AL: Vill man peka ut samtidsklichéer med PK-stämpel är det väl lättast att leta i underhållningslitteraturen. Deckare, chic lit. En roman jag uppfattade som PK var till exempel Emma Hambergs rosenröda romantiska komedi ”Mossvikenfruar”. Trevlig, men ack så oförarglig. Men det är ju inte enbart dess präktiga sensmoral som gör den lättviktig. Samtidigt kan förstås en språkmaterialistisk diktsamling vara lika välanpassad och förutsägbar, på sin arena.

Om man ska hålla fast vid den negativa definitionen av PK kan man se det som en fabrikstillverkad kostym någon trär på sig – istället för att låta hållningen växa fram inifrån, från det djupt kända. Något som snävar åt, stänger in och kräver anpassning.

För mig har nog inte en eventuell litterär PK med hantverk eller berättarröst att göra, nej, kanske inte ens i första hand med budskap. Utan snarare med ett förhållningssätt. Om tvärsäkerhet och förenkling kontra öppningar, möjliga motsägelser och anade avgrunder. Om författaren tvingar på mig en färdigsydd åsiktskostym eller lämnar utrymme för reflektioner och tvivel. Vilket väl i och för sig inte är så långt ifrån det du säger. Men jag köper gärna en välskräddad berättelse utan alltför många lösa trådar, så länge den ger plats åt flera bottnar, eller åtminstone äger skiftningar i strukturen.

MK: Med risk för att hamna djupare i begreppsförvirringen vill jag slänga fram tesen att litteraturen trots allt lider mindre under PK-oket än vad litteraturkritiken gör. Litteraturen står i ett friare förhållande till läsare, förlag och kritiker – än vad dagskritiken gör till uppdragsgivare, tidningskonventioner och teckenmängder. Att vi dessutom får vår försörjning från kritiken gör det svårare att bryta sig loss från konventionerna som reglerar verksamheten. Redaktionerna vill ha in mindre strömlinjeformad kritik, men för den enskilde skribenten kan det vara svårt att bryta sig loss. Politiskt korrekta böcker är kanske de som skulle kunna benämnas som behagsjuka? På samma sätt som politiskt korrekt litteraturkritik är den som till punkt och pricka uppfyller det som kritikern tror att redaktionen vill ha?

AL: Ängslighet kanske är kodordet? Men återigen, och sammanfattningsvis: det är så lätt att svänga sig med begreppet och peka ut just det man av någon anledning stör sig på. Är PK det förutsägbara, det strömlinjeformade, det koketta, det mästrande? Eller kanske bara vilket irritationsmoment som helst vi i stunden har lust att brännmärka?

MK: Begreppet lånar sig åt allt och inget. Det används för att brännmärka oliktänkande.