Hur PK är kyrkan?
Kan vi rösta demokratiskt om vad Gud vill? Kristian Lundberg skärskådar kyrkans försök att hänga med i tiden i vår serie om politisk korrekthet.
Bildmaterial
Det politiskt korrekta/KULTUR. Det är märkligt detta med begreppet ”politisk korrekthet” eftersom dess innehåll hela tiden skiftar. Det som var korrekt igår och bekräftade en världsbild kan idag fungera på det diametralt motsatta hållet. Vi vet egentligen aldrig när vi är politiskt korrekta. Vi vet bara att vi inte vill vara det. Att det är ett skällsord på samma sätt som fascistlakej är det.
För att kunna närma mig den delikata frågan om den svenska kyrkan och den rörelse av politisk korrekthet som hela tiden strömmar genom kyrkan och dess församlingsliv, i alla fall centralt, måste jag bli personlig. Låt oss först definiera kyrkan.
Så vad är egentligen en kyrka? I en mening är det en lokal vigd åt gudstjänstliv. Andakt. Vigsel. Begravning. Det är med andra ord en geografiskt belägen plats. I dagligt tal låter vi också församlingen bli en del av kyrkan, även om det semantiskt skulle vara inkorrekt. Men låt oss stanna först vid byggnaden.
Det anmärkningsvärda sker då vi tittar närmare på exempelvis arkitektur och fönster. Vi kan då se att bilderna av Kristus har förvandlats under tidens gång, likaså själva kyrkorummet – där väl det senare sjuttiotalet med sin nyenkla förortsstil markerar ett slags politiskt statement. Bilden av Kristus i dessa kyrkor påminner allt som oftast om en haschrökande Indienresenär med stenad blick och välansat skägg. Det spelar alltså roll.
Också arkitekturen är ett barn av sin tid. Vi ser också att äldre kyrkor gärna har en predikstol höjd upp över församlingen. I modernare kyrkor är den i linje med besökarna. Församlingsprästen är en av oss alla andra. Men är det verkligen så? Nej. Det finns en avsevärd skillnad – han upplever sig vara kallad av Gud för att utföra sitt arbete. Det är inte jag. Det är också nu det blir teologiskt intressant.
Hur kan en mänsklig instans döma över en person som anser sig vara kallad av Gud? Tänk efter. Motståndet mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap, till exempel, för att nämna två av de största interna frågorna under modern tid, faller som stoff inför en sådan fråga. Om Gud är kärlek, hur kan vi med vårt begränsade mänskliga förstånd döma andras kärlek?
Hur kan vi förvägra någon rätten att följa sin kallelse – att handla på guds uppdrag? Just detta svar saknas allt som oftast. Istället anlägger man ett politiskt filter. Ett rättvisefilter. Men är det verkligen rätt? Kan vi bortse från det teologiska arbetet när vi talar om kyrkan? Ja. I den politiskt korrekta kyrkan så måste vi göra det.
Under en mycket olycklig tid i mitt liv arbetade jag i en teologisk specialbokhandel. Jag sålde kaftaner. Oblater. Teologisk litteratur. Jag fick också tillfälle att närma mig alla dessa märkliga grupper och grupperingar som ryms inom den svenska kyrkan – och jag kunde snabbt dra slutsatsen att den svenska kyrkan har avväpnat sig själv genom sin iver att vara alla till lags – en iver som numera har skapat ett växande tomrum.
Den svenska kyrkan är inte längre politiskt inkorrekt eftersom den inte längre existerar som en enda enhet – den är enbart bestående av fraktioner som bekämpar varandra. Hur har det kunnat bli så? En förklaring är naturligtvis att kyrkan också vill vara en demokratisk folkvald enhet – men är det rimligt? Är Guds ord demokratiskt i den meningen att vi kan rösta om det? Kan man vara kallad till Gud genom kyrkovalet? Vad skall församlingen vila på? Ett politiskt beslut eller en urkund?
Den samtida kyrkan har avlagt sitt svar. Och så sker förändringarna inte längre genom teologiska resonemang utan genom förhandlingar med stiftsjuristen. Det skapar inte bara en politisk korrekthet i ordets värsta betydelse – det skapar också en kyrka som saknar substans. Att vara kallad av Gud är inte en demokratisk fråga. Att tro på evangelierna är inte en fråga som avhandlas som ett lönesamtal.
Betyder detta att kyrkan inte är för alla? Kanske. Och det på samma sätt som ett politiskt parti inte är för alla – bara för dem som vill ha just det som just det här specifika partiet representerar.
För min egen del var jag tvingad bort från den svenska kyrkan då jag en stilla söndag satt och lyssnade på en predikan som behandlade frågan om hur vi skulle uppföra oss i trafiken. ”Kör inte om. Lyssna på dig själv. Var en trevlig bilist.”
Jag vet inte om det fördes fram någon slutsats. Jag lämnade kyrkan och anslöt mig till en annan församling. Det fanns plötsligt inte plats för mig längre i den svenska kyrkan. Det skapas nämligen också en reducerande och diskriminerande nivå i kyrkans arbete med sin politiska korrekthet; alltså finns det numera en avsevärd skillnad mellan de församlingsmedlemmar som rymmer en viss tro och försöker föra ett teologiskt resonemang om detta och de medlemmar som försöker föra samma resonemang fast nu med politiska instrument.
Är detta då ok? Jag vet inte. Det är i alla fall politiskt korrekt. Jag återvände till den svenska kyrkan efter ett tag – och jag har stannat kvar än så länge.
Det var också ett teologiskt resonemang som fick mig att återvända – är då inte allt kärlek? Jo. Så enkelt är det.
Gud ser inte till kön; ser inte till annat än att vi är skapade till hans avbild och själva fria att välja.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus