In valaffischen veritas

Tre veckor innan valet tar Jenny Maria Nilsson itu med valaffischerna medan Jesper Falkheimer, numera prefekt på Malmö Högskola, ser partipolitiken som en välklippt gemensam gräsmatta.

Kultur. Känslan av att du är det sista desperata fem-i-tre-ragget på krogen är aldrig så stor som nu när valaffischerna klistrats upp och sanningens minut är nära. De sista drinkarna är urdruckna, tiden då partierna hade tid att i sakta mak imponera för att få med sig någon hem är svunnen, nu är det hårdragg och det blir lätt sliskigt när politikerna presenterar ”bilden av sig själva”.

De låter meddela att de är för saker som arbete, omsorg och en bra skola. Åh så bra!

Jürgen Habermas, en tysk superbra filosof, definierade maktens attribut i feodalsamhället; hur härskare använde kläder, vapen och uppförande för att överväldiga sina undersåtar. Det är samma nu med den skillnaden att det är så fint ordnat hos oss att beslutsfattare inte kan ta makt, den måste bli dem given.

Valaffischerna innehåller kännetecken som pr-människor, spindoctors och för all del politiker själva har räknat ut är det bästa sättet att få oss att ge dem gåvan INFLYTANDE. Feodalsamhällets regenter ville väcka rädsla och insikten att ”några är gudomliga människor, bäst att låta dem bestämma”. Numera är det önskade gensvaret från väljarna en känsla av trovärdighet och ”de verkar ansvarsfulla”. I bilderna finns uppgifter om hur våra nästa fyra år kan bli. Och som Platon – eller kanske var det jag själv? – sa: ¬ In valaffischen veritas!

”Vi kan inte vänta” är sossarnas slogan. Tror jag det, Sahlin har bidat hela livet på den titel som rättmätigt tillkommer henne – Sveriges första kvinnliga statsminister. Partiet vill en massa mys; fler jobb, bättre tillgång på utbildning och gratis Toblerone åt alla – nä, inte det där sista.

Sahlin poserar med ”bemanningsföretaget Bodström”. Är politiker, deckarförfattare, advokat och fyrabarnspappa tillräcklig sysselsättning? Hinner han verkligen inte hålla tupperwarepartyn på kvällen? Även butler-Jämtin finns med (är någon snäll och undersöker vilken värld hon lever i?). Trojkan står mot en vit bakgrund i mörka kläder och glada framtidsansikten. Affischen är typisk, sossarna spelar safe men den är klassisk och rätt väl genomförd.

Tre av fem i betyg.

Ohly i jeans och blåskjorta, quelle surprise! En före detta kommunist som vill ta hand om oss, varför inte? Vi behöver kanske en kollektivistisk frälsare i nyegoismens tid. När de sista vågorna av skattesänkningsyran sköljt upp på stranden är kanske vänsterpartiets bästa tid nu? Själv kan jag hålla med om deras vansinniga idé att mina skattepengar hellre ska användas för solidaritet med sjuka och gamla än att gynna aktiehandel.

Deras slagord ”Håll ihop” känns plötsligt sympatiskt. Affischens formgivning är naiv men fin; tonen av sjuttiotal, lekfullheten, nostalgin och de många händerna som bär är en förträfflig metafor. Allt i behagliga färger – endast ett kapitalistiskt, konkurrensutsatt samhälle kan få fram tocken utmärkt produkt.

Fyra av fem i betyg.

Alla utom jag är numera imponerade av miljöpartiet – det är för att jag är miljöpartist. Wetterstrands familj flygpendlar sig till ett koldioxidavtryck motsvarande ett mindre företag. Jag vill se språkrör klädda i säck med skadade minkar i famnen. Du är galen, tänker ni. Ja, och miljövän, svarar jag.

Affischerna är aptråkiga och även om någon grafiker gjort fiffiga saker med texten så har miljöpartiet kört ner i ett illgrönt floskeldike. För biologisk mångfald, mot massavlyssning och diskriminering, jaha, jaha…

Jag föreslår en affisch som är en parafras på renässanskonstnären Lukas Cranach målning av Adam och Eva i paradiset; Wetterstrand och Eriksson i huvudrollerna, nakna i naturen, omgivna av partivänner. Men vem är ormen? Kom med förslag!

Ett av fem i betyg.

”Framåt tillsammans”, se där en slogan som hämtad från forna Sovjet. I somrig känsla släntrar herr Reinfeldt just framåt, en trevlig man som vi vet har en söt fru och välartade barn. Med mer hår kunde Reinfeldt ha blivit Dressman-modell. ”Trygghet kräver mer än fler poliser” står att läsa och en bra valaffisch kräver mer än det här.

Två av fem i betyg.

Så irriterande att Hägglund är charmig och rolig, det förstör mina fördomar om kristdemokrater. Deras snygga och humoristiska – karaktärsdrag vår art tycks svag för – valaffischer gör det ännu svårare att vidmakthålla åsikten att de är regeringens tråkmånsar.

Partiets inhyrda reklambyrå gör en parafras på affischen till filmen ”The men who stare at goats” där bland annat George Clooney stirrar på en get. Så undviker de skickligt den där förnumstiga och förljugna känslan som är svår att komma från när ett politiskt budskap ska saluföras. Hägglund visar dessutom konstnärligt mod, han tog en risk när han gick med på att konfrontera djur.

Hade det inte varit för politiken hade jag röstat på dem. ”Eget sparande är också välfärd” står det på en affisch. Det ska utläsas ”Tro inte du får välfärd från inbetald skatt”.

Fem av fem i betyg.

Björklund har hållit sig i form hela sommaren genom att serva i den nya folksporten liberal-tennis. Utspel om föräldrar i klassrummen – nej!!! ropar latteliberalerna tillbaka. Utspel om skolk i betyget – nej! ropar de igen.

Hans ansikte återfinns numera vid min tågstation. Blir det krig är han vår man med sina utmärkta betyg från det militära, det sägs att han excellerade särskilt i ämnet lydnad. Kan vi bara klona honom så kan vi få ordning i varje klassrum!

Men räcker ordning? Kunskaper då? Björklund på valaffischen är kostymklädd mot ljust blå bakgrund, skrämmande på samma vis som hon tjejen i Apoliva-reklamen. Och jag läser ”Sverige ska vinna nobelpris”. Va? Vinner länder nobelpris? Björklund tycks ha förväxlat Nobel med olympiska Spelen.

Två av fem i betyg.

Det måste vara hopplöst för komiker att karikera Olofsson eftersom hon gör det bäst själv. Årets pris för mest skönmålande valaffischer går till Centerpartiet. Låt oss förneka att vi inte kan både ha kakan och äta den. Med vad Olofsson tror är ett leende – men jag kallar ett grin – står partiledaren i cerise bredvid påståenden som ”Utsläppen bort, bilarna kvar” och ”Nya företag ger nya jobb”. Hej och hå, käckt ska det va! Olofsson personifierar vår tids rädsla för allvar.

Hade hon haft misantropiska sidor hade jag rekommenderat en odling av dessa. Vad finns mer att säga om affischerna? Inget alls.

Ett av fem i betyg.

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com