"Jag säger fy fan till allt som luktar rasism"

Vår Köpenhamnskorrespondent Malin Waak träffade Anker Jørgensen, Danmarks svar på Tage Erlander. En älskad 88-årig före detta statsminister som bor på ett alldeles vanligt äldreboende i Vesterbro.

Kultur. Tillåt mig börja från slutet. För det var det han sa allra sist som på något sätt blev till anslaget i hela vårt samtal. Solen lyste över Köpenhamn och vi satt utanför biografen ”Vester Vov Vov” – där jag ibland jobbar extra som maskinist – och drack kaffe. Anker Jørgensen drack tillika coca-cola som han brukar. Jag vet för han är en av våra stamgäster. Så plötsligt lutade han sig fram en aning – efter att under en timmes tid ha delat med sig av historier från sitt politiska liv – och kisade mot mig med sina ögon som är långt mer blå än gammelmansblå:

”Jeg har haft et godt liv …. skriv det ! Skriv at jeg har haft et godt liv!”

Det låter kanske inte så märkvärdigt men han lyckades ändå röra upp bottensatsen av gamla bortglömda begrepp som förnöjsamhet, flit och heder – som väl snart riskerar att halka ur Svenska Akademiens ordlista – och gav mig en aning om vad det är som har gjort honom till en av Danmarks mest folkkära statsministrar.

Om man kan säga att ”var tid har de hjältar som den förtjänar” så bör man kunna säga det även om dess politiker. Och nog för att man bör gräva där man står men jag vet inte riktigt i vilket led man år 2010 ska ställa sig för att hjärtat ska börja banka så där åtråvärt hårt och hett så att man – i politikens tjänst – skulle kunna flytta berg med ren övertygelse. God vilja utarmas mellan skandaler, spindoktorer och sliriga löften och om det en gång har handlat om att stå fast handlar det nu mest om att noga se efter var man sätter fötterna. Fanor och demonstrationer riskerar att ersättas med förbannelser framför plattskärmen.

Men så finns då den här gubben – bokstavligt talat hemma på vår gata i stan – som helt tydligt är av en annan kaliber. Nog för att han är gammal och böjd men den envishet med vilken han kommer stretande med sina två käppar är i världsklass. Folk i kvarteret skiner upp som på given signal när de får syn på honom; ”Davs Anker!”, Dejligt vejr idag, herrn´!”

Möjligt att det är för att de bara känner stolthet över att ha en gammal statsminister i sitt ”hood” men jag är ganska säker på att känslorna är varmare än så. En bloggare på Vesterbro har uttryckt det väldigt precist, ”Anker är så gullig! Rent faktiskt är han lika gullig som en kattunge som man får lust att stoppa i fickan och ta med sig hem och bjuda på kakor och portvin”.

Men man ska inte missta sig. Gemytlig, javisst men ”Jern-Anker” lever än och om någon tror att politisk färg bleknar med åren tar de i det här fallet gruvligt fel; Anker är socialdemokrat ut i fingerspetsarna. En av de tvättäkta.

Självklart vill jag att han ska göra en snabb och glasklar analys av var allting är på väg. Inte minst i Sverige med tanke på det förestående riksdagsvalet. Det visar sig vara lite överkurs för en man i sina bästa år. De sanningar han bär på har utkristalliserat sig under ett långt liv och något av det som han hela tiden vänder tillbaka till är ”det sociala”.

”Man får inte bli sentimental men den sociala och mellanmänskliga aspekten måste finnas med i allt!”.

När jag frågar honom om han tycker att det är viktigt att övervaka valprocessen för att kunna kontrollera så att de lever upp till de demokratiska kraven så skrattar han gott ”Jag kan göra det! Jag kan komma över och kontrollera svenskarna!”, men förklarar sedan att han inte har lust att lägga sig i vårt val och konstaterar att förslaget som Morten Messerschmidt i Dansk Folkeparti och andra danska politiker fört fram bara handlar om att de vill stödja sverigedemokraterna.

”´Jeg siger fy fanden da!´ till allt som luktar av rasism! Nationalistiska partier är inte lösningen på några problem och har aldrig varit det. Det är falskhet och det hoppas jag att svenskarna inte faller för”.

Ändå menar han att det han kallar för ,”dårlige” demokratiska partier har rätt att föra fram sina åsikter precis som alla andra.

Den 1 september utkommer det en ny bok om honom ”Anker Jørgensen – mitt liv i bilder” av Thomas Thurah (Gyldendals) där Anker själv berättar om sitt liv utifrån privata bilder och urklipp. Sista tiden har det ibland hängt en plastkasse på en av hans käppar när han kommer gående vilket har betytt att han ska sitta och redigera ett tag bland allt sitt material.

”Ja, jag har varit flitig. Jag är inte allt möjligt … fil.ditt och fil. datt … men jag har arbetat hårt!”

Han föddes i Köpenhamn den 13 juli 1922 som son av en kusk och en städerska men blev föräldralös redan som femåring när båda hans föräldrar dog i tuberkulos. Tack vare faster Karla, som var tobaksarbeterska, slapp han att hamna på barnhem och fick flytta hem till henne och hennes man på Christianshavn. Det var ”trange kår” men Karla var kärleksfull och hårt arbetande. Sträng men rättvis.

Anker engagerade sig tidigt i politiken och några år efter att han gift sig med Ingrid Kvist Pedersen – som han fick fyra barn med – blev han först viceordförande i Lager-og Handelsarbejdernes Forbund för att sedan avancera till ordförande.

För oss svenskar blev han mest känd när han tillträdde som statsminister efter att Jens Otto Krag avgick direkt efter EU-omröstningen 1972. Sen regerade han i flera omgångar under 70-talet och trots hårda tider och oljekriser införde han ett antal viktiga reformer, häribland den danska ”efterlønsordningen” som fortfarande är i kraft och går ut på att dessa mellan 60 – 65 gradvis ska kunna dra sig tillbaka från arbetsmarknaden och kunna klara sig ekonomiskt.

När Poul Schlüter tog vid som statsminister 1982 med Uffe Elleman-Jensen som utrikesminister så höll socialdemokraterna en fortsatt hård linje emot atomvapen och gjorde motstånd mot den NATO:s planerade utbyggnad av medeldistansraketer i Västeuropa. Man lyckades få med sig ett flertal i folketinget trots att en förbittrad Elleman anklagade dem för illojalitet gentemot NATO.

Ändå var det inte bara allt det som Anker Jørgensen gjorde som är anledningen till att han har en så given plats i hjärtat på danskarna än i dag, utan lika mycket allt det han inte gjorde. När han erbjöds att flytta in i ämbetsbostaden Marienborg – som det anstår varje dansk statsminister – tackade han nej:

"Hur ska jag kunna hitta ölöppnaren i alla de där rummen?”, som han sa. Han och frugan och deras fyra barn bodde kvar i en trea i Sydhamnen – där en hel del statsöverhuvuden under åren har avlagt visit. Han bodde kvar där med sin hustru tills hennes bortgång 1997. Inte förrän 2008 flyttade han in till Vesterbro i ett äldreboende.

Ett helt vanligt kommunalt äldreboende för helt vanligt folk. Ja, varför inte? Än så länge finns de ju. Men tanken på att jag i min ålderdom fortfarande skulle bo i Danmark och kanske vägg i vägg med typ Anders Fogh Rasmussen ter sig, om inte bara bisarr, så åtminstone helt osannolik. Själv har dock Anker – av förklarliga skäl – ett närmre förhållande till några av våra svenska statsministrar:

"Jag har bilder där jag, Tage Erlander och Olof Palme sitter och ror i en eka och Palme kom att ha väldigt mycket att göra med… de svenska … vad är det nu ni kallar dem? … sossarna … brukade alltid ligga snäppet före oss. Jag minns när jag var i Malmö precis efter kriget för att köpa allt möjligt som det hade varit brist på i Danmark och gick och hörde ett tal med Tage Erlander … Jag hade köpt knivar och gafflar men tappade dem i Öresund när jag skulle gå i land ha ha… !"

Anker Jørgensen har i en intervju i Politiken en gång uttalat att politik och moral är två sidor av samma sak och man kan ju inte annat än undra om han tycker att det är så även i dag.

”Ja, det är det … eller det bör det vara. Sen råder det ju ingen tvekan om att socialdemokraterna har varit i en svacka under de senaste åren. Samtidigt är det ändå det mest stabila av alla partierna. Många kommer och många går men socialdemokratin består”.

Detta finns det säkert många som opponerar sig emot men Anker står fast vid att socialdemokratins blotta existens är en garant mot den rena kapitalismen. Han förkunnar att han inte har något emot privata företag men att det aldrig får bli i så hög utsträckning som de borgerliga partierna vill eftersom det leder till spekulation och bliver ”asocialt”, som han beskriver det.

Anker Jørgensen har alltid befunnit sig i den vänstra delen av partier och hymlar inte med att han inte röstade för Helle Thorning Schmidt när det begav sig.

Det som har dominerat danska medier under senare tid är att Helle Thorning Schmidts man har fuskat/slarvat med skatten och att den konservativa utrikesministern – Lene Espersen – har hamnat i vår tids kvinnofälla. Hon försöker att vara både en perfekt mor och minister på en och samma gång med ett blandat resultat. När det knystas om att kvinnor bevakas och döms på ett annat sätt än vad man skulle ha gjort om de vore män avvisas detta med en kollektiv fnysning och klimat – och jämställdhetsministern (!) Lykke Friis varnar för att man skulle sätta kvinnliga politiker i ett speciellt ”kvinnobås”.

Det många – på gott och ont – minns tydligt från Ankers politiska bana var när han 1978 avskedade den dåvarande utbildningsministern Ritt Bjerregaard efter att hon hade bott på Hotel Ritz i Paris och gjort sig skyldig till ekonomiska utsvävningar under sina resor som minister. Anker kallade hem henne från Peking och kände sig lät henne gå.

I sin bok förklarar han att han var tvungen att tänka på hur partiet uppfattades i medierna och att det knappast var lämpligt att framstå som ett parti som var ”rystende ligeglade med vad saker kostar” och: "Det var inte meningen att vi skulle sitta och äta gåslever med ministrar från andra länder utan uppföra oss anständigt och inte bete oss som pampar!” Basta.

Men tiderna ändras och man kan inte låta bli att le lite. Av någon anledning väljer jag att inte gå in på kvinnosaken under vårt samtal. Kanske för att jag är rädd för att bli lite besviken. Inte för att jag tror att han inte är för ”ligestilling”– som det konsekvent heter i Danmark – utan för att han möjligen inte har koll på de senaste queera tendenserna och så vidare. Däremot finns det ju en kvinna som man inte kan undvika som samtalsämne. Pia, ni vet. Pia Kjærsgaard.

Anker tänker sig noga för innan han svarar:

”Inom vissa sociala områden är hon imponerande … hon är jordbunden om man jämför med den där galningen Glistrup. Men man får aldrig glömma att hon håller på med precis samma sak, hon bedriver en ´jeg-politik´. Att hon har vunnit en massa poäng på främlingsfientlighet är ingenting annat än djupt sorgligt.”.

Sen konstaterar han att ”folkedybten” kan vara svåra att avläsa och att det finns krafter som kan vara väldigt primitiva.

Och som för att rama in vårt samtal om då och nu kommer helt plötsligt en svart man med ett stort vitt leende farande längsmed trottoaren där vi sitter, slår ut med armarna och utropar på en blandning av broken danska och engelska: ”Anker, my man! Jeg elsker dig!”

"Alle i Danmark elsker ham", förkunnar han vänd mot mig. ”Jeg kom fra Somalia til Danmark 1976 og han er en gooood man! A good good man!”.

Och Anker skrockar och säger vänligt på engelska: ”I´ts a nice son you have! ” och syftar på den aningslöse tonåringen vid mannens sida som inte helt verkar ha koll på vem det är som hans pappa har stött på.

På något vis blir situationen rörande men också lite plågsam. Det blir plötsligt så påtagligt vilka tider vi lever i och vilka som för evigt har försvunnit. Jag är faktiskt för ung för att tänka att allt var bättre förr. Man kan ju bara önska och be att väljarna skapar de politiker som de vill ha. Politikernas utrymme och rörelsefrihet har ju ökat. Många politiker har bloggar och finns på både twitter och facebook.

På den sistnämnda har någon startat en ”Anker Jørgensen fanklub” och medlemsantalet växer stadigt och är nu uppe på över 1 300 medlemmar. Folk berättar lyriskt om sina möten med honom. En kvinna vid namn Charlothe berättar att hon var så uppslukad av honom som liten att hon insisterade på att få klä ut sig till honom när hon skulle på maskerad och en Claus ur samma generation att han höll på att ge sin morfar hjärtslag när han kom springande och gapade att ”Anker Jørgensen (som han döpt sitt marsvin till) er død!"

Men för att nu bara snudda vid denna död blev vi under vårt samtal överens om att Anker Jørgensen aldrig kommer att gå ur tiden. Att han nog faktiskt är den första männsika som aldrig någonsin kommer att dö.

Innan han begav sig hemåt gav han mig ett rapp i baken med sin käpp:

”Lycka till med din artikel. Jag vill gärna läsa vad du har skrivit:. Speciellt allt det om mig själv …så där funkar ju människan!”

Malin Waak malinwaak@yahoo.com