Vi är kulturbärarna
Bildmaterial
Aase Berg: ”Jag har behandlat naturen som den behandlar mig”.
Kultur. När vi anländer till Ystad på lördagseftermiddagen, är staden inbäddad i dimma. På Ystads konstmuseum är det passande nog vernissage för utställningen Gråzoner, som ägnar sig åt konsternas gränstrakter.
Här samsas verk av Mathias Kristersson och Marja-leena Sillanpää med poeten Ida Börjels blodbestänkta origamirosor. Och tagna var för sig är alla verken intressanta, oavsett epitet. Gemensamt för de deltagare som jag främst känner som poeter, är dock att de alla jobbar experimentellt.
I dag är det också performance; först ut är Kristoffer Flensmarck som läser ur en kommande bok, och improvisationsmusiker Anders Lindsjö.
Enskilda i publiken börjar så smått skruva sig, några stegar ut – men i princip sitter de ändå på plats, kulturbärarna. Denna välvilliga skara. Det är kvinnor i övre medelåldern, med sina halsband, randiga tröjor och frisyrer, några yngre element i asymmetriska luggar som jag själv, och så några enstaka män (alltid fler när det är experimentell musik och inte bara litteratur).
Härnäst New York-poeten Christian Hawkey (som nyss blivit översatt till svenska) med saxofonekvilibristen Christine Sehnaoui Abdelnour som lyckas frambringa ljud ur saxofonen som man överhuvudtaget inte associerar med instrumentet i fråga. Kvävda blåsljud, drillar, klapprande tangenter.
Hawkeys repetitiva, roterande läsningsart tillsammans med dessa oanade ljud – det är fängslande. Detsamma gäller för Ida Börjel som läser växelvis tillsammans med tyska författaren Uljana Wolf, och Magda Mayas som spelar direkt på flygelns innanmäte. Här har Börjels dikter om fallstudien Anna O., vikta till rosor, skapat en text som är mer som självlysande spår av text, en stark antydan till text, till mening – och som de tillsammans framför på det mest fantastiska vis.
Vilket inte hindrar att en tjej i publiken står och fnissar utanför: "Jag är så svår, jag är så svåååår". Man kan undra vad hon då var ute efter?
De asymmetriska luggarna liksom männen är desto färre när jag på söndagen beger mig till Wanås slott i östra Göinge, för Wanås Vänners poesidag. Denna eftermiddag är i stället mild och solig, ekarna reser sig väldiga i slottsparken där konstverken ligger utspridda längs med stigen.
Uppläsningarna sker dock på Loftet, och poeten Eva Ström är glad att introducera det hon kallar för en "ny generation poeter", de som står för den "nyskapande poesin just nu": Aase Berg, Anna Hallberg och Johan Jönson. Det sista kanske hon delvis har rätt i – men en ny generation, well, den yngsta är trots allt 35... Jag inser samtidigt att jag är bortskämd med poesiuppläsningar, och det är man säkerligen varken i Östra Göinge eller i Ystad. För att inte tala om Helsingborg...
I vilket fall gläds jag åt att höra Aase Berg läsa nytt ur boken "Utomhus" som kommer först nästa vår. "Jag har behandlat naturen som den behandlar mig", säger hon och bligar ut över publiken: "likgiltigt och neutralt". I dikterna förekommer en allvetande kör av hönor, hundar, katter, men också gamla bekanta som rådjur och ugglor. Här finns ord som "blicktryck" och "skymret", och i Aase Bergs närhet laddas uttryck som "inhemsk fauna" just med all sin bokstavliga hemskhet.
Anna Hallberg, som nyss utkommit med "Colosseum, Kolosseum" läser en remix från bokens fem avdelningar. Det är "natur som sprider sig", kött, ätande, avföring och kropp, vackert ljudande s-sviter, kollriga dikter och drömmar om lobotomering.
Också Johan Jönsons dikter – hämtade ur "Livdikt" – växlar mellan det hemskaste till de mest hisnande lyriska rader.
Men när Jönson läser "jag ser ut som en typiskt deprimerad slashas och förlorare" frustar publiken plötsligt till och klämmer till med ett unisont NEJ.
Det var nog det raraste jag varit med om på diktuppläsning på länge!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus