Lögnens strålande teknologi

Författaren Eva Moberg ser de politiska lögnerna och sveken om kärnkraften bilda ett skrämmande mönster från Folkomröstningen 1980 till valrörelsen 2010.

Kultur. Att politiker sviker löften de avgett i valrörelser kan vara ursäktligt. De kan verkligen ha försökt men inte lyckats. En helt annan sak är de löften som avges för att få möjlighet att handla tvärtom. Att värva röster i syfte att använda rösterna till motsatsen. Det här beteendet har särskilt utmärkt kärnkraftsindustrin och dess lobbyister inom politiken. Det drevs till mästerskap redan vid Folkomröstningen 1980.

När det stod klart att segern skulle komma att tillfalla Nej-linjen – som krävde avveckling inom tio år av de då endast sex reaktorerna – skapades ett mellanalternativ, lanserat som ”avveckling med förnuft”. Med stora resurser och till synes på allvar propagerades för ett slags avveckling som innebar en fördubbling av antalet reaktorer och en nära tredubbling av kärnkrafts-elen.

Det lyckades. Linje 2 talade alltid om avveckling. På valdagen visste många av de röstande ingenting om att den stod för kraftig utbyggnad.

De flesta som verkade för Linje 2 lyckades antagligen själva tro på budskapet eller ville gärna göra det. Men de som tillhörde den inre kretsen hade en helt annan agenda. Målet var motsatsen till avveckling.

Hans Blix, som var fp-general för Linje 2, har i efterhand bett kärnkraftfolket om ursäkt för att han krävde avveckling i folkomröstningen. Hans avsikt var den bästa. I en intervju förklarade han att det var enda sättet att rädda kvar kärnkraften.

I valrörelsen 2006 upprepades tricket: lova ett, planera för motsatsen. I Alliansens valmanifest 2006 står: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden.” Och i regeringsdeklarationen från oktober 2006: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå.”

För att inte riskera en större förlust av centerväljare avgavs alltså ett löfte som man redan då planerade att bryta. Under loppet av mandatperioden undanröjde Alliansen alla hinder för en fortsättning av kärnkraftsamhället. Beslutet den 17 juni i år öppnade dörrarna på vid gavel.

Och vad mötte vi i valrörelsen till 2010? Jo, den beprövade metoden: lova ett, planera för motsatsen. För att behålla centerväljarna gick Alliansen ut med löftet att inte en enda skattekrona skulle gå till ny kärnkraft. Sen ålåg det Maud Olofsson och Andreas Carlgren att försäkra sina väljare att med det här löftet kunde det inte bli några fler reaktorer. Det hindrade inte Folkpartiet från att söka vinna helt andra väljargrupper med sin framtidsvision om Sverige som en ledande kärnkraftnation, vilket kräver nya insatser av svenska skattebetalare till forskning, utbildning och administration på kärnkraftsområdet.

Att hela frågan nu har sjunkit undan är följden av en annan sorts bedräglighet: mörkande. Allt ljus på en delsanning, resten i mörker.

Tyngda av växande avfallsproblem, växande risker för spridning av kärnvapen och en alltmer ihålig framtidsekonomi har kärnkraftlobbyn satt ljuset på en enda punkt: kärnkraften är koldioxidfri och därför bra för klimatet.

Det har gått galant. Myten har blivit sanning, och alla våra större medier har avstått från att granska den.

I verkligheten är bara själva reaktordriften någorlunda koldioxidfri. Men kärnkraft har ett långt liv både före och efter. Uranbrytning, anrikning, transporter, byggande av reaktorer och avfallsbassänger slukar stora mängder fossila bränslen, liksom den tänkta slutförvaringen. Den innebär – enligt den nu aktuella metoden – djupborrning av milslånga tunnlar i berg och tiotusentals kopparkapslar – var och en fem meter hög – för ett avfall som oavbrutet ökar.

Konsumentverket har fastslagit att argumentet koldioxidfri om kärnkraft är vilseledande marknadsföring. Stanford University har grundligt undersökt samtliga aktuella energikällor ur klimatsynpunkt och placerat kärnkraft i botten tillsammans med kolkraften.

Koldioxiden som sådan är nämligen inte det stora hotet utan den uppvärmning den bidrar till. Och här spelar kärnkraften en roll genom sin låga verkningsgrad – allt över 35 % blir spillvärme. Reaktorerna kräver oavbruten kylning och ligger därför nästan alltid vid floder eller hav. Ofantliga mängder kallt vatten tas in dagligen och strömmar tillbaka i upphettad form. Detta ökar algblomning och bidrar i längden till stigande havstemperatur.

I kompakt mörker ligger också kärnkrafthökarnas framtidsvärld. Hur tänker de sej att reaktorer och avfallsbassänger – så beroende av ständig kylning och kontroll – ska undgå haverier i en sannolik snar framtid med allt tätare väderkatastrofer? Extrem torka, bränder, stigande havsnivåer, översvämningar, jordskred, jordbävningar och åtföljande sociala katastrofer. Mottot ”Kärnkraft för klimatets skull” kan gå till historien som ett rekord i skärande ironi.

I nyhetsförmedlingen har kärnkraftindustrins anseende vägt tyngre än fakta om utsläpp och strålning. Världshälsoorganisationen, WHO – det FN-organ som ska skydda och främja mänsklighetens hälsa – har nämligen i praktiken varit underställt IAEA (International Atomic Energy Agency), det FN-organ som har till uppgift att främja kärnkraften i världen. Detta är följden av en resolution från maj 1959. WHO måste samråda och komma överens med IAEA innan man offentliggör någonting som rör kärnkraftens och strålningens hälsoeffekter.

Den här bestämmelsen måste avskaffas, kräver de tre författarna till en i våras utgiven bok från New York Academy of Sciences – ”Chernobyl – the Consequences of the Catastrophe for People and Environment”. Där har mycket erfarna och framstående forskare samlat och granskat cirka 5 000 vetenskapliga rapporter från de värst drabbade länderna.

En fruktansvärd verklighet framträder på knastertorr prosa bakom tabeller och diagram.

Författarnas slutsats är att kärnkraften på sikt är ett större hot mot mänskligheten än kärnvapnen. De tvekar inte heller att hävda, att kärnkraftindustrin visat sej i stånd att sätta mänsklighetens hälsa och framtid på spel, och att WHO och IAEA har mörkat detta för att inte skada förtroendet för den.

Det här bör placeras högt på en lista över De Stora Lögnerna, hävdar Karl Grossman, professor i journalistik vid State University of New York.

Men ännu efter fem månader är tystnaden obruten i Sverige, och boken behandlas som luft.

Fotnot: Eva Moberg författare, dramatiker och debattör. Under många år aktiv i debatten om kärnkraften.

Eva Moberg