"Show, don´t tell"
Niklas Orrenius reagerar på Gunnar Bergdahls krönika (kultursidan 16 oktober)
som handlade om medias beskrivning av sverigedemokraterna och får svar
direkt.
Bildmaterial
Niklas Orrenius.
Debatt. Gunnar Bergdahl gillar inte hur Dagens Nyheter skildrat SD:s partisekreterare Björn Söder. När Bergdahl letar efter en syndabock till varför artikeln inte är skriven på det sätt som han önskar stannar hans pekfinger på… en Malmöjournalist! Det är helt enkelt mitt fel att DN skriver som DN skriver.
Om jag hade rest land och rike runt och propagerat för en ytligare och snällare journalistik om Sverigedemokraterna (och om DN:s redaktion suttit i publiken och nickat och antecknat), då hade Bergdahls kritik haft visst fog för sig.
Men mitt viktigaste budskap som föreläsare och debattör är att vi behöver djupare och bättre granskningar av SD. I denna valrörelse fick SD en bekväm outsiderroll och kunde surfa på en våg av skummande avsky från det etablissemang som partiet tar spjärn emot. Däremot saknades i stort sett granskningar av vad SD:s nationalistiska vision av Sverige egentligen innebär.
Hur många stockholmare vet att SD i Skåne drivit kravet att myndigheterna ska styra hur svenskar ska tala, att "ovälkomna avarter i form av brytning på arabiska och serbokroatiska” enligt SD ”aktivt ska motverkas”?
Vad vi enligt mig INTE behöver är fler reflexmässiga avståndstaganden, eller reportrar och redaktioner som låter sin olust inför SD färga rapporteringen.
Som när reportrar använder perspektivmarkören ”främlingsfientliga” framför partinamnet.
Otaliga gånger har jag påmint Sydsvenskans läsare om hur rasismen frodas inom Sverigedemokraterna. Jag citerar ur en av mina artiklar från i år:
"’Det är så man vill spy’, säger en SD-medlem på en pizzeria i Bjuv om att höra andra språk än svenska talas. ’Blatte-mentaliteten försvinner inte så lätt’, skriver en SD-sympatisör på partiets nätforum.”
Jag kan inte tolka Gunnar Bergdahls krönika på annat sätt än att journalistiken i hans ögon hade varit bättre om jag istället skrivit:
"’Blatte-mentaliteten försvinner inte så lätt’, skriver en främlingsfientlig SD-sympatisör på det främlingsfientliga partiets främlingsfientliga nätforum.”
Medan mitt journalistiska ideal är ”show, don’t tell” så tycks Gunnar Bergdahls vara ”tell, don’t show”.
Vi gillar olika.
Och det säger jag också i mina föredrag om SD: varje redaktion och varje reporter måste hitta sitt eget förhållningssätt till hur man ska skriva om politik.
Tidningsredaktioner kan låta rapporteringen styras utifrån sina egna åsikter och bedriva journalistik i syfte att få till ett visst valresultat. Man kan välja bort att skriva om SD:are som sparkas från jobb på grund av sina åsikter i strid med grundlagen, av rädsla för att sådan rapportering ska gynna SD. Det går att göra som Tidningen Vi inför valet: att aktivt välja att inte skriva en enda rad om partiet.
Det är inte sådana tidningar jag själv vill läsa. Jag tycker om journalistik som är lojalare mot storyn än mot de egna åsikterna. Jag gillar tidningsmakare som låter tänkandet och ställningstagandena äga rum i läsarens huvud, som anser att läsaren klarar av att se BÅDE att Sverigedemokraterna utsatts för oacceptabel politisk förföljelse OCH att partiet har en retorik mot muslimer som påminner om 30-talets judehets.
Varje människa har en egen moralisk kompass. Jag tror på att låta läsarna använda den, istället för att säga: ”tyck så här!”.
PS. Hur tycker då jag att man ska skriva om Björn Söder, undrar kanske någon? Den nyfikne kan läsa mitt reportage ”SD-toppen drömmer om Färöarna” från 2009.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus