Majoritetens yttrandefrihet
Gunnar Bergdahl. Låt mig få göra fyra påståenden:
1. Kungen är en gubbsjuk ordblind fjant, ytterst olämplig som statsöverhuvud för ett land som påstår sig vara demokratiskt.
2. Israels ockupation av Gaza strider inte bara mot folkrätten och FN-resolutioner utan påminner också om nazisternas getto-politik mot judarna.
3. Carl Bildt är en katastrof som utrikesminister som kör Sveriges anseende i Tredje världen i botten och skickar vår neutralitet till sin privata soptipp där man struntar i återvinning.
4. Den judiska finansfamiljen Bonniers har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land.
Detta är fyra påståenden som med stor säkerhet kommer att få några av er som läser att uppbragt ifrågasätta rätten att över huvud taget sätta dem på pränt.
I svensk dagspress är de nu inte särskilt frekventa. Det skulle man kunna tro vara en lisa för alla de som har andra uppfattningar. Men icke. Majoriteten kräver konsensus. Gärna under rop om yttrandefrihet. Precis som alla företag naturligtvis är för fri konkurrens – men bara intill det ögonblick de har skaffat sig marknadsmonopol.
Jag har ofta funderat över den tankemässiga kullerbyttan på dubbelmoralens madrass som så ofta utförs: yttrandefrihet självklart, men inte på just det sättet! Fri konkurrens, absolut! Men vårt SF-monopol (för att knyta an till vår pågående biografdebatt) är en rättighet!
Men det finns andra intressanta exempel på gränsdragningar i offentligheten. Martin Kellermans seriefigur "Rocky" får inte skoja med antisemiter i Dagens Nyheter. Homofober, pedofiler, handikappade, reaktionärer, vänsterextremister, fyllerister – allt går bra utom just antisemiter. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman rycker då ut. Där går gränsen på Dagens Nyheters liberala kulturredaktion. Lars Vilks rätt att håna muslimer är i samma tidning ett nödvändigt ont i yttrandefrihetens namn. Men Kellerman får akta sig. Precis som Lars Hillersberg i salig åminnelse fick göra. Genom att ifrågasätta denna inkonsekvens på Sveriges största dagstidning kommer också jag att beskyllas för att vara antisemit. Skojar man med antisemiter och beskriver dem som de tjockskalliga rasister de är, innebär det nämligen automatiskt att man tar lätt på de övergrepp och den förföljelse som judiska familjer i Malmö har vittnat om. Så funkar den debatten.
Men det finns fler som ska akta sig. Donald Boström – journalisten som i Aftonbladet skrev om den israeliska arméns eventuella organstöld av ihjälskjutna unga palestinier – har sannolikt begränsade möjligheter att publicera sig numera. Trots att det visade sig ligga en hel del i vad han påstod. Det har nämligen den fria pressen i Israel tagit upp.
Åsa Linderborg ska akta sig. Aftonbladets serie i veckan om Bonnierdominansen har fått hatartiklarna på Bonnierägda skvaller- och provokationssajten Newsmill att glöda. Man kunde tro att Linderborgs vänsterröst totalt dominerar hela den svenska offentligheten. Hon måste bort! Som om svensk press och dess politiska diskussion var proppad av högljudda linderborgare.
Men kära läsare, du som i yttrandefrihetens namn föredrar följande påståenden:
1. Kungen är toppen.
2. Israel måste försvara sig mot antisemiter var helst de visar sina fula trynen.
3. Bildt är en imponerande riktig blågul svensk i världen.
4. Familjen Bonnier har arbetat hårt och framgångsrikt för sin position och för yttrandefriheten.
har faktiskt en hel svensk medievärld – till största delen ägd och kontrollerad av familjen Bonnier – att bekräfta din världsbild i.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus