Konsten breder ut sig

Kultur. Konståret 2010 inleddes med att en lokal konstnär på nytt gavs global uppmärksamhet. Jag pratar förstås om Lars Vilks. Hans teckning ”Profeten M. som rondellhund”, som redan 2007 orsakade omfattande debatt, fick förnyad aktualitet sedan det i mars 2010 visade sig att en grupp människor, bland dem kvinnan som gavs det osannolika smeknamnet Jihad Jane, planerat att mörda honom. Någon månad senare attackerades Lars Vilks under en föreläsning i Uppsala då han visade stillbilder ur Sooreh Heras verk ”Allah ho Gaybar” och några dagar senare försökte någon sätta eld på Vilks hus. I december nämnde självmordsbombaren i Stockholm Lars Vilks i det varningsmeddelande som föregick det misslyckade attentatet. Oavsett vad man tycker om Vilks rör han alltså ännu upp känslor.

Under 2010 hade Moderna museet Malmö sitt premiärår. Hur gick det? Öppningsutställningen med belgaren Luc Tuymans förblev rätt anonym och var inte museets egen, utan kom från tidigare stopp både i Bryssel och Moskva. Det som borde varit den logiska inledningen för MMM, en storsatsning på en Malmökonstnär, uteblev. Utställningen med Malmöutbildade och Köpenhamnsbaserade Astrid Svan-gren var förvisso spännande, men bestod ju bara av ett enda verk – till mångas besvikelse. Den första utställningen som på allvar blivit populär både hos kritiker och publik är den nu pågående med den amerikanska målaren Alice Neel.

Och på tal om Moderna museet. I maj meddelades vem som skulle ta över Konstsveriges mäktigaste chefsstol, Moderna museet i Stockholm. Och det blev den väntade kronprinsen, Daniel. Inte Westling, alltså, utan Birnbaum. Efter Otte, Bosse, Pontus, Philip, Olle, Björn, David och Lasse blev det ännu ett mansnamn att lägga till raden. Moderna fick snart utstå mycket hård kritik, dock inte så mycket på grund av chefsvalet. Det var årets upplaga av den återkommande inventeringen av svensk konst, ”Modernautställningen”, som fick negativa recensioner eftersom kritikerna upplevde den som svag, felvisande och intetsägande. Intendenten på Moderna, Fredrik Liew, skällde ut kritikerna. Och missade därmed kapitalt chansen till en intressant debatt och diskussion om svensk samtidskonst. En sådan diskussion hade kunnat ge Modernautställningen mervärde och kanske hade debatten levt längre än utställningen. Men icke. Recensenterna skulle sättas på plats.

Dessutom fyllde biträdande museichefen Ann-Sofi Noring på med att karaktärisera konstnären Marianne Lindberg De Geers kritik som ett utslag ”illa dold egomani som drivits in absurdum”. En rätt häpnadsväckande aggressiv hållning alltså, både från Liew och Noring, och från landets mäktigaste konstinstitution. ”With great power comes great responsibility” heter det i Spindelmannen – den filosofin verkar de inte tagit till sig på Moderna.

Marianne Lindberg De Geer stod annars för den viktigaste utställningen i Helsingborg under 2010, då Dunkers kulturhus visade den stora retrospektiven över hennes konstnärskap under våren och sommaren. Också på Lilla Galleriet kunde man se Marianne Lindberg De Geer. Många gläds åt att en del av Dunkers-utställningen stannat kvar i stan: nämligen skulpturen ”A Study in Unhuman Sexual Expectations/ 5 pcs/Helsingborg 2010” (som föreställer en grupp kaniner) på platsen framför kulturhuset. Kaninerna är väldigt populära både bland stora och små helsingborgare.

Ytterligare ett offentligt verk kom till platsen nästan samtidigt: strax intill Marianne Lindberg De Geers finns sedan i maj Carl Fredrik Reuterswärds ”Interfigures”, som knappt syns på sin höga och skymmande sockel. Så mycket starkare än detta verk är David Svenssons ”Sammanstråla” på Gustav Adolfs torg, som invigdes mot slutet av året. Till skillnad från ”Interfigures” är ”Sammanstråla” gjort särskilt för platsen och därför långt mer effektfullt. Vill säga något, vill överraska och utmana. Ja, ”Sammanstråla” spelar i en helt annan liga, det är väl ingen tvekan om det. Få offentliga verk har kommit till södra Helsingborg de senaste åren; desto viktigare då, att det blev riktigt bra nu när det äntligen hände. David Svenssons tio gatlyktor, hitresta från hela världen, står där på gräsmattan mellan kyrkan och busshållplatsen och liksom hänger, nästan som ett gäng tonåringar. Pratande, rökande, kanske flirtande med varann. Söker stöd hos varandra, skiner ihop och utstrålar värme. Är starka tillsammans. Välkomnar nyblivna såväl som infödda invånare i staden, lockar till igenkänning.

Under 2010 fick också Höganäs ett nytt offentligt verk, ”Mormors skor” av Josefine Axelsson, som numer står invid korsningen Storgatan och Köpmansgatan. Även i Malmö invigdes flera nya offentliga verk under 2010, i samband med att Citytunneln öppnade i december. Konsten där breder ut sig på perrongerna och i tunnlarna tack vare att staden bestämt sig för att totalvägra reklam i nybygget. Vidden av detta beslut har nu långsamt börja sjunka in, i alla fall i mitt huvud. Det är så stöddigt. Och liksom värdigt. Så befriande lugnt utan allt visuellt tjatter. Jag har passerat Malmö C nedre varje dag sedan invigningen och är oavbrutet fascinerad av Tania Ruiz Gutierrez ”Annorstädes”, ett ständigt föränderligt och överraskande videoverk där resandet får både globala och historiska perspektiv och visar Malmö som en självklar del av världen, och att världen finns i Malmö.

Förflyttning och resande var också huvudtema när årets Wanås-utställning öppnade i mitten av maj. En stor grupp konstnärer hade då under rubriken ”En annan väg” tagit sig från Konsthögskolan i Stockholm till Wanås slott i Knislinge på alternativa sätt: till fots, på hästryggen, cyklande eller med båt. Bara några veckor senare meddelades att konstvärlden i ett slag blivit väldigt mycket blekare och fattigare sedan dess grand old lady, Louise Bourgeois, dött. Det var just på Wanås som en av hennes jättespindlar i brons, Maman, visades 2007.

Louisiana inledde året storslaget med gigantiska ”Farven i kunsten”, en exposé över modernistisk konst med ambitiöst pedagogiskt grepp i syfte att lära besökarna färgteori. Den var en typisk ”varmdusch” i Louisianas kända koncept: publiken erbjuds omväxlande varma och kalla duschar, det vill säga ibland de större, ”lättare” och inbjudande utställningarna, ibland de ”svårare” och inte fullt så publikfriande. Den här gången smögs en ”kalldusch” in parallellt med den varma: Pipilotti Rists fullständigt fantastiska filminstallation ”Homo Sapiens Sapiens” där nakna kvinnor vällustigt tumlade runt i prunkande paradisisk grönska. ”Ikke særlig delikat”, tyckte en besökare bredvid mig. Många tyckte annorlunda. Året i Humlebæk avrundas just nu med en lysande storsatsning på den tyska målaren Anselm Kiefer, en i raden av utställningar från de senaste åren med tyska efterkrigstidskonstnärer: Sigmar Polke, Gerhard Richter och Georg Baselitz.

Konståret 2010 avslutades med en god nyhet. I veckan som gick meddelades att Maria Lind, tidigare curator på Moderna museet, direktör på Iaspis i Stockholm och Kunstverein i München, blir ny chef på Tensta konsthall. Sedan öppningen 1998 har det stormat kring denna konsthall och med Maria Lind vid rodret kommer garanterat nya spännande oväder bryta ut där för att sprida sig över landet. Det ser jag fram emot.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com