Glesbygdens Galne Gunnar

David Isaksson ser en polsk Jättejesus i Swiebodzin och frågar sig hur helig han är.

Kultur. Ingen konstform bär på så mycket ideologi som arkitekturen. Det är till byggnader och monument våra demonstrationståg går. Vid revolutioner välter man statyer och varje diktator med självaktning bygger palats och minnesmärken.

När världens tidningar för någon månad sedan berättade att man i Swiebodzin, en polsk stad med 22 000 invånare, byggt världens högsta Jesusstaty blev jag förstås nyfiken.

Få frågor har på senare år varit så omdiskuterade som vilken plats religionen ska ha i det offentliga rummet. I Europa har hittills svaret från politiskt håll varit att förbjuda, vare sig det gäller burka i Frankrike eller minareter i Schweiz.  Hur passade en jättelik Jesusstaty in i den debatten?

Tidningarna berättade förstås om statyn med ironisk distans, som om alltför religiösa katoliker inte förstod att deras Jesus egentligen passade bäst i Las Vegas.

Var de så man skulle förstå statyn? Det som gjordes ironiskt i väst, gjordes på riktigt i öst. Versaces leopardmönster bärs med en lätt ironi i Milano, men på fullaste allvar av flickvännerna till Moskvas oligarker.

Det fanns något sovjetiskt över statyns gigantism och på de bilder som publicerats sattes dess delar ihop av lyftkranar. Det förde tankarna till Theo Angelopoulos film "Odysseus öga" där man på samma sätt plockade isär en Leninstaty.

Var det så att man nu satte ihop något nytt i Polen? Hade katolicismen ersatt kommunismen som ideologi? Eller hade Swiebozins invånarna bara saknat stora statyer som vakade över dem?

Det var dags att göra en utflykt till Swiebodzin för att ta reda på mer. En morgon när det rådde snökaos i Berlin tog jag tåget från stationen vid Alexanderplatz till Swiebodzin.

Jag hade talat med Waldemar Roszczuk, redaktör på lokaltidningen Gazeta Swiebodzinska. Han var emot statybygget. För honom var monumentet inte religiöst, utan ett jippo. I de tidningsartiklar jag läst framstod däremot lokalbefolkningen som rätt nöjda. Idén kom från den lokale prästen Sylwester Zawadzkis, men statyn hade till stor del betalats genom att Swiebodzinborna skänkt pengar.

I Frankfurt fick jag på grund av snöovädret byta till buss. Jag hamnade bredvid Urzula. Hon var från Swiebodzin, men bodde numera i Tyskland. När jag berättade att jag var på väg till hennes födelsestad för att se Jesus tog hon fram ett tidningsklipp om statyn ur plånboken.

"Min mamma skänkte pengar. Hon är troende", sa Urzula medan jag tittade på klippet som kom från en polsk tidning.

"Tycker du om statyn", undrade jag?

"Ja, den är ok", sa Ursula och log.

Ungefär så lät alla mina konversationer i Polen om statyn. Den verkade inte väcka några tankar, och ingen, förutom Waldemar Roszczuk på Gazeta Swiebodzinska, hade något emot den.

Efter ytterligare några timmar kom jag till fram till Jesus. Det snöade enormt och jag kunde knappt se statyn. En lyftkran stod fortfarande bredvid den.

På bilderna jag sett hade jag fått känslan att statyn stod på ett öde fält. Men i själva verket låg det ett köpcentrum alldeles intill. Kanske hade det med snöovädret att göra, men på håll såg den mest som en stor gubbe som höll ut armarna i en välkomnande gest. Det kunde lika gärna vara Jesus som Galne Gunnar.

Jag tog några bilder av monumentet och gick sedan in i köpcentret. Det var en galleria med några affärer och parfymerad luft. Jag köpte en kebab och började prata med Lukas som sålde fyrverkerier.

"Kommer det mycket folk hit för att se statyn?"

"Nja, jag vet inte. Men numera kallar många staden Rio de Swiebodziniero."

När jag såg statyn i Swiebodzin gick mina tankar mer till Kulltorp än till Rio, för utanför High chaparall hade Big Bengt velat bygga en staty av sig själv som skulle bli lika hög som Frihetsgudinnan. Jesusstatyn hade en liknande känsla av provinsiell kapitalism över sig. Åkte förresten polska journalister till Kulltorp och försökte förstå Sverige utifrån High chaparall?

Det började bli mörkt och jag var tvungen att åka tillbaka till Berlin. På stationen stod Kamilla och väntade på ett tåg till Poznan. Hon var i 30-årsåldern och hade jobbat i Dublin i tio år. Hon skrattade mycket och berättade att hon nu flyttat tillbaka till Swiebodzin. Inte heller hon hade några särskilda tankar om statyn.

"Nja, sa hon och log. Jag är inte troende. Mina föräldrar har skänkt pengar och jag har inget emot den."

Den europeiska debatten om religiösa symboler är kopplad till immigration och den verkar enbart handla om att begränsa islam. Säg att du ska bygga en moské och en mobb kommer springande. För kristendomen däremot finns ofta kryphål. När påve Johannes Paulus II dog flaggade franska skolor på halv stång. Det hördes förstås protester, men från offentligt håll försvarade man flaggningen med att det rörde sig om att ett statsöverhuvud dött. Vatikanens ledare hade gått bort.

Jesusstatyn ingår inte i den debatten. Visst finns det en och annan ukrainsk barnflicka i Warszawa, men Swiebodzin är en plats man åker ifrån.

Kamilla var en av de många miljoner polacker som de senaste åren lämnat Polen för att arbeta i ett annat land. Innan den ekonomiska krisen arbetade ungefär tio procent av Polens befolkning utomlands.

Om Jesusstatyn beskriver någon konflikt i dagens Europa är det den mellan provins och storstad. 

"De skrattar åt oss i Warszawa", sa SwiebodzinboKrystyna Skurzynska till brittiska Daily Mail, apropå statyn.

När jag kom hem ringde jag Utrikespolitiska institutets Polenexpert Jakub Swiecicki. Han tonade ner det religiösa.

"Jag tror statyn handlar om att initiativtagaren velat bygga något som är högst, något som är bäst. Något som drar turister inte minst. Något som syns."

Stjäla uppmärksamhet från centrum alltså. Hade Jeff Koons eller någon konstnär insnöad på kitsch byggt Jesusstatyn skulle kanske folk ha kommit. Som det är nu är jag rädd att den varken är tillräckligt helig eller spektakulär för att locka några stora massor.

David Isaksson davidisak@gmail.com