Välkommen, du nya bokvår!

Agneta Edwards summerar barnboksåret 2010 och blickar framåt.

Kultur. Under 2010 har frågor om upphovsvillkor, litteraturstöd, (o)kvalificerad kritik, överproduktion, likriktning och estetiska kvalitetsnivåer debatterats: var och hur ska konstnärlig utveckling kunna ske om kulturpolitiken fortsätter i samma riktning, var ska den kommersiellt icke-lönsamma litteraturen skapas och finnas? Hur får vi litterär mångfald? Svar: via de små förlagen.

För bilderboken råder samma trend som i övrig utgivning, med några undantag kommer det som sticker utanför mainstream ut hos mindre aktörer. Författardrivna förlaget Bladstaden deklarerar sin barnbokssatsning Bladslottet på följande vis: "Vi älskar barn, litteratur, filosofi och konst. Därför gör vi barnböcker som lever upp till höga kvalitetskrav på text, bild och form". Estetik och konstnärlighet i första rummet, en annan (befriande) syn på barnlitteraturen än som arena för sociala ärenden, moral och pedagogik.

Barnboksdebuterande Johan Gardfors som skrivit texten till Nu eller kanske Mu med undertiteln En kärlekshistoria är romanförfattare och fotograf. Illustratör är bildkonstnären Clara Dackenberg, som också publicerar språkfilosofiska fragmentariska texter på nätet av samma svävande poetiska kvalitet som i denna bok. Teckning, collage och akvarell, det är vattnigt rosa, dovt blågrönt, eller svartsvart när de obestämbara apmänniskoliknande gestalterna Mu och Nu tar sig till doktorn för att reda ut vem som är vem – ett lekfullt fall av identitetsförvirring med absurdistiska förtecken. Det måste vara ett vinculum, säger doktorn. "Vinculum" är latin för förbindelse, eller band.

Gardfors text är som ett porlande vatten, de ömsinta bilderna saknar inte sällan rumslighet, föremål och insekter (utsökta!) och blommor bara finns lite var som. Det är absurt och fantasifullt, en bok att njuta av utan att precis begripa. Ett kärlekspar att ta till sitt hjärta där de på slutet vandrar in i sin trädgård, in i boken igen. Metauppmaningen att lägga örat mot boken för att höra dem pussas är svår att motstå.

Malin Axelssons originella Mitt liv som detektiv är en spretigt punkig och dadaistisk värld, här kliver en mystisk barnvakt med Ture Sventon-spindliga ben. Hon försöker hitta och få kontakt med barnet som ska vaktas men lyckas först när hon inte anstränger sig så mycket, låter barnet själv närma sig och sen leker och pratar på barnets villkor: Öllikölli kalla muuu, säger barnvakten. Öllikölli kalla muuu. Man får inte vara blyg högläsare här.

Dramatikern Malin Axelsson startade sitt liv som pjäs. Det är sinnligt surrealistiskt, låter fantasin spruta fritt i den språkligt kreativa pratigt lekinspirerade texten, ibland rimmad, där perspektivet glider mellan barnvaktsjaget, en allvetande berättare, och ett vi. "Mitt liv som detektiv" är bildsatt i kraftfulla, mörkermättade bilder av Magdalena Cavallin, liknar få andra i branschen, kanske amerikanska Maira Kalman kan vara en inspirationskälla. Det andas film noir och det finns en musikalitet även i de sceniska illustrationerna, som man måste ta sig tid att betrakta för att utläsa berättelsens rörelse. Även denna bok har ett metaslut: Men visst är det väl så att svåra gåtor håller längre?

Fantasins kraft är vad som driver handlingen i debutanten Constance Ørbeck-Nilssens Inte alldeles ensam, där Lars ska gå till skolan genom skogen. Han går baklänges för att se sitt hus, se mamma i fönstret och genom att ha kontakt med tryggheten få mod att möta de faror han fasar för. Tankar och fantasier om hundar, bilister och tjuvar när hans skräck. Men fantasin är också räddningen, surrealistiska ljusbringande varelser kommer till Lars på stigen, precis när skräcken växer sig som störst, och så kan han klara en bit till. Lars – och boken – resonerar om att övervinna rädslor, som Jonatan Lejonhjärta säger till Skorpan: bara den som är rädd kan vara modig – ett klassiskt tema i barnlitteraturen. "Inte alldeles ensam" gör detta med ett säreget skimmer, ett magiskt laddat giftermål mellan realism och saga.

Ørbeck-Nilssens inre monologtext böljar mellan viljan att klara vandringen och lusten att kasta sig hemåt igen, och ackompanjeras perfekt av Akin Düzakins drömlika, dimmigt gröntonade skog där ljuset skiftar och ansikten framträder ur träden för den noggranne betraktaren. Det lite överraskande slutet petar i frågan om curling – läs och grunna på saken, hur skulle du gjort om du var Lars mamma?

I senaste numret av Opsis blickar man i sin Salong framtidsskådande ut över Sveriges gränser, inte bara till de närmaste grannarna utan också till Färöarna och Grönland. Här speglas utvecklingen: från att ha varit (ansedd som) en småbarnsangelägenhet vilket förstås präglat konstformen både visavi vad som berättas och hur – så spränger bilderboken nu gränser på allt bredare front. Är det utträdet ur sagorummet som lockat poeter, teaterfolk och konstnärer som vanligtvis sysslar med kultur för vuxna att ge sig in i bilderboksvärlden – eller är det tvärtom denna renässanslikt mångsysslande skara som drivit utvecklingen hit?

Vad har vi då att se fram mot i vår? Missa absolut inte Kitty Crowthers Rotbarnet, första översatta titeln som speglar den belgiska Alma-vinnarens produktion av längre texter med existentiellt mångbottnade motiv. Det tematiskt mest utmanande kommer dock från Danmark. I Lägret, som riktar sig till läsare 10-13 år, använder Oscar K. koncentrationslägret som en metafor för barndomen, Dorte Karrebaek har gjort de skräckfilmsalluderande grymt läskiga illustrationerna.

Norske Stian Hole skildrar, om än inte så drastiskt, utan förenkling eller tillrättalägganden också barndomens skarpare kanter. I Hermans hemlighet har den känslige pojken vi redan mött i två böcker blivit fortsatt lite äldre och den första romansen spirar.

Sara Lundbergs färgexpressiva naturlyriska fanfarer har många förälskat sig i, och Emblas universum, med text av regissören och skådespelaren Majken Pollock, tror jag blir en fullträff.

Fantasy och skräck tassar in allt mer i bilderböckerna. En av vinnarna i Opals bilderbokstävling 2010 var Elin Fahlstedts Önskeprickar, en äventyrsberättelse från en mörk framtid som nu kommer ut. Denna begåvade konstnärinna som inte ens fyllt tjugo debuterar dubbelt, även fantasyserien Umbra ges under 2011 ut, på Malmöförlaget Kolik.

Det tredje samarbetet mellan Stefan Casta och Staffan Gnosspelius heter Sjung för mig, pappa!, spännande att se vart det tar vägen bildmässigt denna gång, vad fåglar och flygande lockat fram för bildteknik. Håkan Jaenssons böcker brukar ge mig stora skratt, Karin Cyrén som gick ut Konstfack i våras, målar färgstarkt med snabba linjer och mycket energi. Det borde passa deras gemensamma Paraplyresan.

Och för att avsluta boknyfiknandet där vi började, hos Bladslottet där Lisa Schmidt kommer med diktsamlingen Plocka bumlingbaluns som sägs passa barn som tycker om att försvinna i alternativa världar – då funkar den garanterat på mig också – och är en poetisk lek med utgångspunkt i fantasins uppslukande förmåga.

Välkommen, du nya bokvår!

Diana Holmberg diana.holmberg@hd.se