Teater Tjetjenien

Vår kulturkorrespondent i Moskva, David Isaksson, åkte till Groznyj för att se en stad resa sig ur ruinerna.

Kultur. Det är nu mer än ett år sedan den ryska säkerhetstjänsten FSB meddelade att antiterroristoperationen i Tjetjenien är avslutad. Men även om kriget officiellt är över så berättar människorättsorganisationer att det fortfarande förekommer

kidnappningar, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Någon opposition till Moskvas man president Ramzan Kadyrov tillåts inte.

En dag på senhösten tar jag tåget från Moskva till Tjetjeniens huvudstad. Efter 42 timmar rullar vi in på Groznyjs station. Trots att poliser och militärer med automatvapen i varje gathörn stoppas jag bara en gång under vistelsen. Detta när en ung polisman ber att få se mitt pass. Han undrar varför jag kommit till Tjetjenien.

"Terek", svarar jag, "jag är här för att se matchen".

Numera kan man se elitfotboll i Tjetjenien. Groznyjs lag heter Terek och spelar i Premjer-liga, den högsta ryska serien. Jag är här för att se dem spela mot Anzji från grannrepubliken Dagestan. Ett kaukasiskt derby väntar.

Min förhoppning är att man genom fotbollen ska kunna förstå vad som pågår i republiken. De senaste åren har nämligen fotbollen varit närvarande överallt i det ryska samhället. Det mest framgångsrika laget heter Zenit och ägs, inte helt oväntat, av det statliga energiföretaget Gazprom. I december fick Moskvaklubben Spartaks fansektion 5 000 ungdomar att göra Hitlerhälsning vid Kremls murar. Den liberala oppositionen har sällan lyckats samlat så många människor.

Men fotboll förenar inte bara en ultraradikal opposition, utan är också en hävstång i Kremls politiska projekt.

"Vi bygger ett nytt Ryssland. Med er hjälp kan vi nå dit snabbare", sa Igor Sjuvalov, Rysslands vice premiärminister, när han tackade Fifa för att de valt Ryssland som arrangör för fotbolls-VM 2018.

Det som gör Terek intressant är två saker. Den första är lagets nära koppling till den politiska makten. Ramzan Kadyrov är inte bara Tjetjeniens president utan också Tereks. När hemmamatcher visas på rysk tv är han alltid närvarande. Laget kallas då och då för FC Kreml, vilket syftar på att Ramzan skulle vara köpt av Moskva. Det andra är den känsla av sken som finns över Terek. Av kritiker beskrivs laget som ett propagandainstrument med uppgift att visa att normalitet råder i Tjetjenien.

En vän hämtar mig på stationen och vi hoppar in i hans bil. Det är mitt första besök i Tjetjenien. Ryssland har med hjälp av författare som Lermontov och Tjechov skapat en egen orientalism. Hatet mot tjetjener är starkt på Moskvas gator. Men i samband med att Ryssland erövrade Kaukasus föddes också föreställningar om tjetjener som stolta krigare för vilka traditioner är mycket viktiga. Några av de föreställningarna lever kvar också i dag, som när den före detta Terektränaren Vait Talgajev, själv från Kazakstan, klagar på att respekten för äldre är så stor hos de tjetjenska spelarna att när en av dem kommer fri i straffområdet, ser han sig alltid omkring för att se om det fanns någon äldre spelare i närheten att passa till.

Vi åker genom Groznyj. Jag tror att jag ska få se raserade hus, men trots att jag rör mig helt fritt i både förorter och centrum hittar jag inte en enda ruin. Bortser man från alla poliser ser Groznyj förvånansvärt bra ut. Utmed huvudgatan, som heter Vladimir Vladimirovitj Putins aveny, ligger moderna kaféer och restauranger som kunde ligga i vilken europeisk stad som helst.

Att ta bort spåren av kriget har varit en medveten strategi. Om man inte har haft råd att återuppbygga ett hus, har resterna forslats bort och man har anlagt en park eller parkeringsplats i stället. Strategin har uppenbarligen förändrat staden. Senare på dagen pratar jag med Said, en man i 50-årsåldern som säger: "Jag har bott hela mitt liv i Groznyj och jag hittar inte här längre."

I vilket fall är den tjetjenska huvudstaden i bättre fysiskt skick än de flesta ryska städer jag sett. Man har till och med fått ett omnämnande av FN för den snabba återuppbyggnaden. Inga medel har sparats för att förvandla staden ”från ruiner till plats värd att leva i”.

Den som inte sparat några medel är Moskva. Vilka förstås var de som bombade Groznyj till grus till att börja med. Korruptionen i Tjetjenien är enorm vilket betyder att det har spenderats en ofantlig mängd pengar. Många beskriver Kremls uppgörelse med Kadyrov som att man betalar den tjetjenske presidenten och han får göra vad han vill i Tjetjenien så länge det inte stör Moskva. Pengar för fred.

Byggnader är alltid en berättelse om den som låtit uppföra dem. Och i Groznyj är det ingen tvekan om vem som låtit uppföra dem. Vi parkerar bilen och promenerar ner till den nya moské som byggts då vi passerar ett hus med texten ”Tack för Groznyj, Ramzan”.

Presidenten har skapat en kult kring sig själv och Putin, men framför allt kring sin far Achmat Kadyrov. För att hylla fadern har Ramzan bland annat satt upp ett obegripligt stort antal plakat med Achmat Kadyrovs porträtt, döpt en central gata efter honom, samt byggt ett gigantiskt monument till hans minne. Monumentet består av kolonner, en bronsstaty och tv-skärmar som visar klipp då Achmat Kadyrov träffat Vladimir Putin. Estetiken för tankarna mer till arkitektur i Saudiarabien och Bagdad än till Moskva.

Under själva monumentet har man byggt ett stort museum som behandlar Achmat Kadyrovs liv och gärning. Jag är den enda besökaren. När jag öppnar dörren visar det sig att det är strömavbrott, ute fungerar inte trafikljusen och inne i museet är det mörkt. Kombinationen att snabbt bygga gigantiska hyllningsmonument, men inte klara av grundläggande saker som att förse invånarna med ström – Groznyj har strömavbrott flera gånger om dagen – känns som en prioritering typisk för diktaturer.

Jag slipper betala inträde och museidirektören Muza Labazanov tar emot mig. Han har en tjusig kostym och ler vänligt. Muza visar mig runt, men vi stannar i den stora salen där fönster i taket släpper in ljus.

En fråga alla museer måste ställa sig är vad man ska ställa ut. I museet om Kadyrov den äldre har man bland annat valt att ställa ut vad som ser ut som ett helt vanligt skrivbord.

"Är det en kopia av Achmat Kadyrovs skrivbord?", undrar jag.

"Inte en kopia, det är hans skrivbord", säger Muza.

Jag funderar på en följdfråga, men kommer inte på någon och nöjer mig med att konstaterar att Tjetjeniens förra president hade en likadan Logitech-mus som jag en gång haft. Muza lyser med en ficklampa på fotografier av Terekspelare som hänger på väggen.

"Efter krigen hade Tjetjenien dåligt rykte i världen. Därför bestämde sig Kadyrov för att föra ut tjetjensk kultur och gjorde det genom att visa upp dans och sång. Men för att nå ut till hela världen satsade han också på fotboll och på Terek".

Jag går ut på gatan. Innan jag åkte trodde att jag skulle komma till en före detta krigszon, med några nybyggda hus som en kuliss i centrum. I stället går jag under mitt besök på bio i en modern galleria och ser den amerikanska filmen "Skyline". Ungdomarna köper popcorn och dricker läsk. I gallerian finns också Groznyjs första skidskorink som märkligt nog pekar på en annan förändring av Tjetjenien. Rinken är uppdelad i två delar. En för män och en för kvinnor. Det är ett tecken på den process som, förutom kulten av Kadyrov, är tydligast i Tjetjenien; att religionen används för att minska människors, och särskilt kvinnors, frihet. Och att den politiska makten använder sig av religion för att hävda legitimitet.

Jag bestämmer träff på ett kafé med Laila, en kvinna i 20-årsåldern som egentligen heter något annat. Hon har någon vecka tidigare blivit skjuten med ett paintballgevär eftersom hon gått på stan utan slöja. Hon menade att kvinnorna hade en väldigt stark roll under krigen. De var starkare än männen.

"Männen kunde inte gå ut utan att bli tillfångatagna av ryska trupper. De blev misshandlade och kanske till och med dödade. Det blev kvinnorna som fick skaffa mat och förhandla med de ryska soldaterna. Nu tar männen igen allt det där."

Laila tar en klunk av sitt kaffe och tittar ut genom rutan

"Många här gillar inte Terek" säger hon.

Anledningen är att hela staden stängs av inför matchen. Det är ett enormt säkerhetspådrag som gör det hopplöst för bilar att ta sig fram. Dessutom har fotboll aldrig varit riktigt populärt i Kaukasus, där man istället har en lång tradition av brottning och boxning. Fotbollen är främst inte till för lokalbefolkningen.

Nästa dag går jag till stadion för att se matchen. Terek spelar sina matcher på Dynamostation. Det var där den dåvarande presidenten Achmat Kadyrov sprängdes i luften 2004. Stadion tar omkring 8 000 besökare. Det finns inga kvinnor i publiken vad jag kunde se.

Matchen är oviktig match för Terek, men Anzji är tvungna att vinna för att stanna kvar i Premjer-liga. Det börjar lite avvaktande, men så ger Zaur Sadajev, anfallaren med nummer 70 på ryggen, Terek ledningen med ett noll. Ganska snart känns dock spelet märkligt. Anzji gör 1-1 och Terek spelar makalöst dåligt. Passningar hittar inte fram, spelarna skjuter från hopplösa lägen. De verkar inte intresserade av att vinna.

Efteråt tycker ryska sporttidningar också att är konstigt. De räknar upp märkligheter som att beloppet som spelats på matchen hos vadslagningsfirmor är 800 gånger högre än normalt. Oddsen för att Terek skulle vinna mot bottenlaget Anzji är detsamma som om Terek skulle ha spelat mot Brasiliens landslag. Och presidenten Ramzam Kadyrov, som annars alltid är närvarande på hemmamatcher, är inte på stadion.

När Anzji gör 1-2 lämnar halva Tereks klack arenan. Bland resten av publiken råder en lätt förvirrad stämning. Sedan gör Anzji 1-3. Hemmapubliken börjar skratta och skriker "Anzji, Anzji". Det är ju trots allt kaukasiska bröder man hjälper. På andra sidan stadion besvarar Anzji-klacken vänligheten med att ropa "Terek, Terek".

Det råder en stämning av lättsam misstro. Folk skämtar, de pekar mot planen och skrattar. Är det teater vi ser? De flesta tycktes tro det. Till slut blåses matchen av. Vi lämnar våra platser och går hem.

I en kiosk inte långt från stadion hänger den oppositionella tidskriften Novaja Gazeta i fönstret. Att den säljs är mycket förvånande eftersom tidningen är en av Kadyrovs tuffaste kritiker. Novaja rapporterar inte bara om övergrepp, utan driver också med Kadyrov personligen. Den tjetjenske presidenten pratar dålig ryska och vid ett tillfälle publicerade man en intervju ordagrant, full av grammatiska fel och språkliga konstigheter. Novaja Gazeta är förstås mest känd för att det var där journalisten Anna Politkovskaja arbetade. Kadyrov har anklagats för att ha varit inblandad i morden på henne och hennes kollega Natalja Estemirovas. Det är märkligt att den säljs i Groznyj och att man så demonstrativt skyltar med den.

Medborgarnas inflytande över den förda politiken i Ryssland är litet. Men Kreml anstränger sig för att härma demokrati. Putin kunde ha valt att, som Lukasjenko i Vitryssland, bli president på livstid, men valde att följa konstitutionen och avgick. Ändå kontrollerar han förstås politiken i Ryssland.

I Tjetjenien ser man lite av en sådan sofistikerad fasad – och Kadyrovs politiska projekt måste oroa Kreml. Den som besöker Groznyj får känslan av att ha lämnat Ryssland. Den uppfattningen tycks delas av många i lokalbefolkningen. Vid två tillfällen använder människor jag pratar med frasen ”nu när vi är mer eller mindre självständiga”.

När huvudgatan heter Vladimir Vladimirovitj Putins aveny och Putins stödparti Enade Ryssland får över 99 procent av rösterna i senaste valet känns det mer som om man befinner sig i någon av Centralasiens diktaturer än i dagens Ryssland.

Nästa dag tar jag flyget hem. På Groznyjs flygplats köper jag en Terek-t-shirt. Intill souvenirshoppen finns ett litet bokbord. De säljer lättsam litteratur och klassiker. På bordet finns en politisk bok. Det är en samling av Anna Politkovskajas texter. Jag bläddrar lite i den och har svårt att komma runt tanken att om Tereks match är en sorts teater är boken jag håller i min hand, precis som tidningarna i kioskfönstret, rekvisita i en annan pjäs där jag och andra utländska journalister ingår i den tänkta publiken.

David Isaksson davidisak@gmail.com