Snälla Kulturministern, avgå!
Gunnar Bergdahl om kulturministerns senaste klavertramp.
Krönika. I torsdags morse, på två minuter och en sekund, lyckades kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth pulverisera en sista rest av ett genom åren sargat förtroende.
Hon uttalade sig i radions Kulturnytt om debatten om ett nytt operahus i Stockholm och beklagade näringslivets ovilja att sponsra kultur. Men till det fanns det en förklaring:
"Jag har noterat att många inom näringslivet inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor", sa kulturministern och fortsatte "man får kritiska frågor, inte alltid applåder."
Därför föredrar näringslivet att sponsra ministerns andra ansvarsområde, idrotten. Men till detta sakernas tillstånd finns en förklaring enligt Adelsohn Liljeroth: "Ni som jobbar på (kultur)redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning... när ni rapporterar om kultur känner sig människor inte delaktiga".
Med människor avser hon i detta fall tydligen näringslivets kultursnåla direktörer. Just desamma som Olof Palme en gång kommenterade i en av sina böcker. Redan då konstaterade han att det tråkigaste med att vara statsminister var att man tvingades umgås med näringslivets toppar. De läser ju inga böcker!
Hur kan en kulturminister uttala sig på det sättet? Och ha en så primitiv syn på media? Hon är inte bara oförskämd mot svenska sportjournalister, hon talar till oss kulturjournalister som vore hon minister i Putins Ryssland eller till och med Lukasjenkos Vitryssland. Ett unikt uttalande i en demokrati där maktgranskande media är en av förutsättningarna.
Kulturen ska enligt Adelsohndirektivet tydligen vara tillgänglig för alla, sponsrad av näringslivet, coachad och entreprenerad till oigenkännlighet. Och understödd av en för alla tillgänglig, inbjudande, uppmuntrande och trevlig kulturjournalistik!
Varför alla kulturella uttryck och diskussioner ska vara tillgängliga för varje ointresserad direktör är obegripligt. Vad är det för fel med specialister på kulturens område?
Just den där elitidrotten, som direktörerna så gärna sponsrar från logerna i Lindab arena eller i Globen, bygger på satsning och kunskapsfördjupning. Kan vem som helst gå in och dirigera det svenska landslaget i handboll inför kvällens uppgörelse med Serbien? Knappast. Allra minst idrottsminister Adelsohn Liljeroth. Att inte ens känna igen Anja Pärsson på en mingelträff med svenska OS-idrottare får nog betraktas som ett verkligt bottenmärke för idrottsligt ointresse.
När hon tillträdde hoppades vi alla att hon skulle stå för en kulturkonservativ grundsyn som inte innebar den där befarade marknadsoffensiven mot kulturens väsen som syre i samhällsluften.
Ack vad vi bedrog oss. Vi fick vi en kulturminister som helhjärtat omslöt finansminister Borgs teori om att sänkta skatter är kungsvägen också mot ett blomstrande kulturliv.
Med åren har klavertrampen rytmiserats. Från hennes första beslut 2006 att stoppa det framgångsrika experimentet med fri entré på statliga museer över symbolbesluten att slopa statliga konstnärslöner och stöd till vägbibliotek, vidare till deltagande i en reklamfilm för monopolbolaget SF-Bio (jag var inte den ende som hoppade till i biostolen) fram mot hennes uttalande att delar av Konstfacks examensutställning "inte var konst".
Lägg till det fjolårets famösa uttalande: ”Begreppet kultur är ett problem. Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av” så blir denna veckas toppning fullt logisk.
Snälla kulturministern, avgå! För kulturens skull.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus