Sanningens ögonblick

Den slovenske filosofen och professorn Slavoj Žižek analyserar den demokratiska revolutionen i arabvärlden i skenet av motsättningen mellan islamism och sekulär demokrati och ger västvärldens liberaler en känga.

Kultur. Vad som slår en betraktare av revolterna i Tunisien och Egypten är den iögonfallande frånvaron av muslimsk fundamentalism.

I den bästa av demokratiska och sekulära traditioner revolterar folket mot korrupta regimer och mot sin fattigdom. De kräver frihet och en ekonomisk framtidstro.

Den cyniska ståndpunkten bland västeuropeiska liberaler är att i arabvärlden är den genuina förståelsen för demokrati begränsad till en liten liberal elit. De breda massorna kan bara mobiliseras genom religiös fanatism eller nationalism.

Detta har nu visat sig vara helt felaktigt.

Den stora frågan är förstås: Vad händer nu? Vem och vad kommer att stiga upp ur dagens turbulenta situation som politiska vinnare?

När en provisorisk regering utsågs i Tunisien exkluderades islamisterna och den radikala vänstern. Reaktionen från västliberalt håll var: Så bra, dessa rörelser är ändå i grunden likartade, två totalitära extremer.

Men är saker så enkla?

Är inte i själva verket den verkliga, grundläggande och långsiktiga motsättningen just den mellan islamisterna och vänstern? Även om dessa rörelser just nu förenas i sin avsky mot för båda förhatliga regimer. I den stund dessa faller kommer också deras tillfälliga enhet att brytas. De kommer att inleda en politisk strid, ofta mer grym och skoningslös än den de delade mot sin gemensamma fiende.

Var det inte just det vi fick bevittna efter det senaste valen i Iran? Vad de 10 000-tals Mousavi-anhängarna stod för var en folklig dröm som konfronterade Khomeini-revolutionen. En dröm om frihet och rättvisa.

Även om drömmen kunde förefalla utopisk ledde den likväl till en explosion av politisk och social kreativitet, till organisatoriska experiment och nya folkliga debatter som inkluderade studenter och breda folklager.

Detta genuina ögonblick av möjliga sociala förändringar, som släppte fram dittills tystade grupper av folket, var ett historiskt ögonblick. Men det upplöstes och gradvis återtog det islamistiska etablissemanget sin kontroll.

Även när det gäller uttalat fundamentalistiska grupperingar måste man vara försiktig så att man inte förlorar den sociala komponenten ur sikte. Talibanerna i Afghanistan till exempel presenteras regelmässigt som en grupp som härskar genom ren terror. Men när de tog kontroll över Swatdalen i Pakistan våren 2009 rapporterade New York Times att de inledde en social omstrukturering, "en klassrevolt som förändrade maktförhållandena mellan en liten grupp av välbärgade jordägare och deras egendomslösa lantarbetare".

Om nu talibanerna skapar folklig sympati med rättvis jordfördelning, som enligt New York Times "alarmerar om Pakistans verklighet, att det är ett feodalt land", vad hindrar egentligen liberala demokrater i Pakistan och USA att på samma sätt hjälpa de egendomslösa lantarbetarna?

Är den feodala överklassen i Pakistan en självklar allierad till liberal demokrati?

Slutsatsen att dra av den radikala islamismens frammarsch är att den är ett resultat av den sekulära vänsterns svaga ställning i den muslimska världen.

När nu Afghanistan beskrivs som en strikt islamistisk nation, vem minns att landet för bara 40 år sedan var ett land med en stark sekulär tradition som inkluderande ett inflytelserikt kommunistparti som till och med kom till makten oberoende av Sovjetunionen?

Vart tog denna sekulära traditionen egentligen vägen?

Det är viktigt för att förstå den dramatiska händelseutvecklingen i Tunisien och Egypten (och Jemen och... ja kanske till och med Saudi-Arabien) detta samband mellan sekulära och islamistiska krafter. Om nu situationen skulle stabiliseras och de gamla regimerna överleva efter några mindre liberala kosmetiska skönhetsoperationer kommer det att skapa en enorm fundamentalisk frammarsch i arabvärlden.

De liberala och demokratiska krafterna behöver därför samverka med den radikala vänstern.

Om vi nu återvänder till Egypten är den hittills mest skamliga och opportunistiska reaktionen den som Tony Blair gav röst åt i CNN: Förändring är nödvändigt, men det måste vara en förändring i stabilitetens tecken.

Detta kan i dagens Egypten bara betyda en kompromiss med Mubarak och hans styre genom en något förstorad cirkel av styrande.

Det är därför närmast obscent att tala om en fredlig och lugn samhällsförändring samtidigt som stora delar av oppositionen stängs ute. Mubarak själv har gjort detta helt omöjligt.

Efter att han försökt sätta in militär mot demonstrationerna blev valmöjligheterna tydliga: antingen ett kosmetiskt ingrepp där allt i grunden kvarstår som det har varit eller en verklig förändring.

Så återigen. Detta är ett historiskt ögonblick. Sanningens minut. Ingen kan säga som när det gällde Algeriet för tio år sedan att de fria valen kommer att ge makten åt de islamistiska fundamentalisterna

Nu oroar sig våra liberaler över att det inte finns någon organiserad politisk kraft som kan ta över om Mubarak försvinner.

Självklart finns ingen sådan. Mubarak och hans regim har nogsamt sett till att all opposition förvandlades till marginella ornament och resultatet av hans förföljelse av oliktänkande påminner om Agatha Christies berömda deckartitel. Till slut fanns ingen kvar.

Argumentet att antingen är det Mubarak eller är det kaos är i själva verket ett argument mot honom.

Hycklandet bland västvärldens liberaler är häpnadsväckande; de påstår sig helhjärtat stödja demokrati.

När nu folket revolterar mot tyrannen och kräver frihet och rättvisa – alltså högst sekulära krav – och inte bygger upproret på religiösa tankar, blir dessa liberaler likväl djupt bekymrade. Varför inte glädjas över att friheten äntligen får sin egyptiska chans?

I dag mer än någonsin har Mao Tse Tungs gamla revolutionsuttryck "Det är kaos under himmelen - läget är utmärkt" giltighet.

Och vart ska då Mubarak ta vägen? Det finns ett entydigt svar också på den frågan: Han ska till Haag.

Om det finns någon statschef som förtjänar att ställas inför rätta där är det han.

Slavoj Žižek filosof, sociolog och kulturkritiker verksam som professor vid University of London och University of Ljubljana.[Han har gett ut ett 60-tal böcker.

Publiceras i samarbete med den brittiska dagstidningen Guardian

Översättning: Gunnar Bergdahl

Slavoj Zizek