Gynekologen i konsten
Linda Fagerström ger Leif Holmstrand svar på tal om Picasso-utställningen.
Bildmaterial
Debatt. Könstillhörighet är en besvärlig sak. Femininitet. Maskulinitet. Vilket sätt ska just jag vara man på? Varför? Vilken är min maskulinitet? Hur ska jag förhålla mig till kvinnor?
Frågorna rör ofta upp så starka känslor att det förblindar. Kanske förblindade det Picasso, jag vet inte.
Kanske är det vad som hänt Leif Holmstrand. Han är åtminstone blind för majoriteten av alla redovisade anus/svarta färgpluppar i utställningskatalogens kvinnokroppar: där finns fem, inte två. Och på utställningen kanske fler, det är mindre viktigt.
Men gynekologens synvinkel är det. Fast den känns kanske bara igen av oss som upplevt ett gynekologbesök?
Syftet med min recension var knappast att undersöka om Picasso var en mansgris eller ej. Rubrikens ”mansgris” hade ingen täckning i recensionen, det var rubriksättarens ord – inte mitt. Som jag tydligt skrev handlar det inte heller om att fördöma en enskild mans agerande.
Låt oss inte hamna på den låga nivån. Inte heller handlar det om moral. Att beskriva analyser ur ett genusperspektiv som moralistiska är så förutsägbart, okunnigt och platt att det gör mig förvånad att just Leif Holmstrand gör det.
Min kritik var mer komplex än så; den ställde frågor om syftet med att göra den här typen av hyllningsutställningar. Den riktade sig mot den curatoriella praktik som pressar in konstverk i sökta, konstruerade teman.
Birgitta Rubin formulerade det i Dagens Nyheter (17 februari) som att ”när ett moderstema på slutet presenteras som ett utslag för Picassos stora kärlek till kvinnorna är det inte roligt längre, särskilt inte påståendet att ’det finns inget våld i Picassos bildmässiga sexualitet’ ”.
Jag frågade mig varför Louisiana (samt Tate Liverpool och Albertina i Wien) tycker sig behöva skriva besökare på näsan påståenden som att Picasso på 1950-talet manifesterade sitt ställningstagande för de kolonialiserade algerierna genom att klä av och skildra sexslavar på ett sexualiserat sätt. Vad är syftet?
Hur kan man ställa ut sådana verk utan att problematisera kolonialismen eller nämna Edward Said?
Forskare har ur postkolonialt och genusteoretiskt perspektiv analyserat flera modernisters verk, bland dem Picasso, sedan 20 år.
Min kritik (och Rubins) grundar sig på denna tradition och är knappast särskilt unik i sin hållning.
Jag ifrågasatte den mytologisering som utställningen bidrar till, som jag menar skymmer för konsten. Och i det verkar vi ju egentligen vara helt överens, jag och Leif Holmstrand.
Därför förblir hans kritik för mig vag och oklar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus