Olof Palme
Kristian Lundberg formulerar en saknad i diktens form.
Kultur. Det enklaste sättet att inleda den här dikten
blir naturligtvis att förneka allt det som ännu
inte ryms i den: höga närapå sönderblåsta trädkronor,
trafiken utanför som långsamt gör sig tydligt mitt
i alla andra stadsljud, enskilda rop, svag eller stark
vind som kommer drivande, den lätta doften av hav,
rullande dimma över öppna fält Det är tisdag
”Utlänning, invandrare, det är inte något entydigt ord.
Det täcker hundratusentals enskilda människoöden,
med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar.
Några, dessbättre få, är i behov av vårt medlidande.
Men alla är i behov av vår förståelse, har rätt att kräva förståelse,
intresse och uppskattning. Det som förenar dessa människor är att
de kommit som främlingar till Sverige, för att här söka skapa sig en tillvaro.”
Och jag lägger handen öppen över mitt hjärta för att känna
det som hon brukar känna när hon lägger handen mot
min bröstkorg: Ja, det enklaste sättet att inleda den
här dikten skulle vara att beskriva rörelsen när hon
oändligt långsamt öppnar handen och lägger den över
mitt bröst och säger: ”Allt är som det skall vara!”
”Det man nu gör, det är att plåga människor.
Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien.
Och de är i allmänhet förbundna med ett namn”
Det är inte det att jag försöker att rymma ut ett tomrum
här i dikten där jag kan lägga undan allt det som vi
inte vill kännas vid hos varandra Vi liknar varandra
”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip, kan inte
efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.”
Rummen står vidöppna, tomma En ensam mås kretsar runt
nere på bakgården Den jag letar efter blir också den som
finner mig Det är sen eftermiddag Staden antar sin form,
förstäderna kommer ryckande in mot centrum Allt är i rörelse
Vad är en människa Vad är vi bakom alla dessa ord, dessa
Slingrande meningar på en bit papper som försöker att fånga
in det växande tomrummet som omger oss:
”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en
del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga
med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och
såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.”
Idag vaknar jag med en svag ton
som under dagen växer sig allt starkare
precis i gränsen mellan handens mikroskopiska
muskler och hjärtats tunga tunga fall genom kroppen;
det är som om världen låg precis tätt intill mig och sjöng
genom exempelvis lövkrona, skulderblad och minne
”Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra”
Jag är en människa Jag säger det högt till mig själv
Det finns andra exempel på den här isande känslan av att
vara så precis intill själva gränserna mellan det som skall
beskrivas och det som bara kommer att glida förbi oss, ibland
kommer det över mig, den här fjärilslätta förtvivlan som får
mig att bara andas ut, ge upp, som hade jag besegrats för år
sedan och inte förstått det: att det talas ett främmande språk här,
till min kanna och min famn finns nu bara denna natt
"Jämlikheten är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar.
Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall
befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna. I strävan till jämlikhet ligger en väsentlig del av socialismens särprägel och framtidsuppgift."
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus