Anatomins avklädda teater

Dela denna artikel

Kultur Publicerad 6 mars 2011 kl. 04:00
  • Body Worlds

  •  lydia

  • Christian Anderssons "From Lucy with love" på Moderna Malmö. Photo: Terje Östling

Linda Fagerström på historisk och samtida konstrunda genom kroppskonst som letar sig under huden.

Människokroppen och dess anatomi har alltid varit central i konsten och i konsthistorien. Viktig har förstås också förmågan att avbilda den så sanningsenligt, så levande som möjligt, varit. Enligt myten föddes den första konstnären då en ung människa tecknade av sin älskades profil på väggen med en bit kol för att minnas den. Många konstnärer har struntat i realismen och perfektionen för att istället sträva efter att avbilda kroppen så nyskapande eller så chockerande som möjligt. Under de senaste decennierna finns flera exempel, Robert Mapplethorpes närgångna och utelämnande fotografier av homosexuella män och Mona Hatoums "Corps Étranger" där hon filmade insidan av sin egen kropp är bara två av många.

Människoskelett, kompletta eller i delar, har länge samlats av konstnärer som velat fördjupa sina studier av kroppen. Systematisera det. Leonardo skaffade sig under 1400-talet tillgång till bårhus för att skära i kroppar, se dem inifrån. En ensam människoskalle ligger ofta som ett memento mori tillsammans med frukt och blommor i barockmålarnas praktstilleben. Glöm inte: även du är dödlig. I vissa medeltids- och renässansmålningar av korsfästelsen syns en dödskalle i ett hålrum just under korsets fot; det sades att Jesus blev korsfäst på samma plats som Adams grav fanns, och hans skalle redovisades därför. (Ordet Golgata betyder ju just ”skallen”.) Som för att bekräfta att cirkeln var sluten, att Jesus med sitt liv sonade de mänsklighetens synder som Adam glatt inlett i sällskap med Eva. Rembrandt återgav i Doktor Tulps anatomilektion hur en läkare 1632 förevisar muskulaturen i armen på en nyss avrättad brottsling; en uppvisning i tidens avancerade läkarvetenskap.

Människokroppens anatomi återkommer även i två utställningar i Malmö just nu. I Magnus Wallins konst finns både skallrande skelett och ett slags smidiga figurer, som endast består av rödskimrande, sträckta muskler. I nya filmen "Elements" (2011), som visas på Elastic Gallery i Malmö, tumlar kroppsdelar renskalade på hud, hår och fett runt i en blåsig, svartvit värld ovan molnen. Ändå förblir man osäker: är det himlen eller helvetet? Likt en medeltida danse macabre cirklar lårben och revben, kranier och kotor runt i vansinnesvirvlar, här och var stelt grinande döskallar oförmögna att styra själva. Vinden viner genom de blottlagda benen som krockar och klapprar. Smäller och slår mot varann. En ansiktslös skalle med hals och revben svävar iväg fastklamrad vid sina egna lungor ovan huvudet som tillfällig luftballong.

Långt borta är vår upplysta och kliniska syn på den logiska, starka fysiken. All sådan platt och förutsägbar naturvetenskaplighet utmanas när Magnus Wallin låter kropparna beblanda sig inbördes och utmana konventionella föreställningar om vad som är normalt. Skelettdelar från flera människor blir sammanfogade till nya varelser; en sorts hästar som bekymmerslöst galopperar till positivmusik, några med lungor som groteska öron. En strutslik figur med ryggrad som hals springer bredvid. Två muskelklädda överkroppar kysser varann och suckar upphetsat i sin könlöshet, en annan sluter ögonlocken och fredar sig från en irriterande surrande svärm med… ögon. Magnus Wallins inferno är inte dystopiskt utan vibrerar tvärtom trotsigt i utopisk extas där vi bortom det köttsliga slipper både själsliga och intellektuella fastlåsningar. Med utgångpunkt i anatomin visar Magnus Wallin hur samhälleliga och medicinska ideal som rationalitet och funktionalitet kanske inte är mer än skin-deep när man rispar i ytan på dem.

Tilliten till vetenskapen i allmänhet och kanske naturvetenskapen i synnerhet sätts ur spel även av Christian Andersson i hans pågående utställning på Moderna museet i Malmö. Ett antal kranier, utställda i glasmontrar på klassiskt museivis, utmanar här vår allvetande blick. Är de genuina? Är de äkta vara? Man tvivlar, trots att deras inramning signalerar självsäkert sanningsanspråk och vetenskaplig relevans. Här finns skallar från människor, människoapor och djur alla med ”korrekta” noggrant skrivna faktaskyltar: ”Homo Neanderthalensis 50 000 YA".

Ett kranium uppges på skylten vara en förfalskning – betyder det att de övriga därmed är sanna, riktiga? Skallen efter en missbildad kalv med två ansikten utmanar den räta utvecklingslinje vi är vana att följa från apor till människor. Var i evolutionen ska man placera naturens oväntade spratt? Om alla kor hade två ansikten – hur skrämmande skulle inte då en med bara ett ansikte vara? Onormal, kanske grotesk. Hos Christian Andersson handlar kanske ifrågasättandet dock inte så mycket om normalitetsföreställningar och medicinska ideal som det är ett sätt att utmana institutionens makt – museets.

Och vidare, den historieskrivning som vi litar på och ansluter oss till: det som kallas kanon och som marknadsförs effektivt av museer. Den långa berättelse av sanningar, namn, årtal och fakta som är vår historia, det som ”alla” vet. I en tid då man kan använda bildredigeringsprogram i datorn för att framställa helt påhittade bilder som ändå ser ut som perfekt realistiska fotografier eller framställa ett verklighetstroget kranium i laboratorium – hur ska vi då kunna skilja på sanning och lögn? Det är ett långt mer intressant sätt att använda dödskallar på än Damien Hirsts: hans diamantströdda kranium i det omtalade verket "For the Love of God" från 2009 blir tämligen platt i jämförelse.

Den tyska läkaren Gunther von Hagens påstår sig visa sanningen om människokroppen i den märkliga utställningen Body Worlds som just nu stannat till på Experimentarium i Köpenhamn under sin jorden runt-turné. Genom en teknik denna läkare (som framstår som rätt excentrisk – i utställningskatalogen finns ”mug-shots” från östtyska polisen av honom) uppfunnit, kallad plastinering, kan döda kroppar bevaras och därmed också visas i utställningen som marknadsförs med rubriken ”the Original Exhibition of Real Human Bodies”. Ärligt talat är det helt omöjligt att avgöra om de är äkta eller inte, man får bara lita på alla de certifikat och underskrivna donationspapper som visas.

Med Magnus Wallins och Christian Anderssons utställningar färska i minnet blir denna utställning nästan absurd i sin önskan om att redovisa bokstavligt talat allt, systematiskt korrekt arrangerat in i minsta detalj. I låda efter låda ligger mjältar, levrar, strupar och armbågar. Ändå infinner sig ingen känsla av harmoni och överskådlighet. Kanske hade Leonardo jublat över att få tillgång till detta, men jag tänker mest på om kroppsdelarna inte hellre lösryckt vansinnesdansat hos Magnus Wallin.

Hans konst rycker undan mattan för just den förnumstiga rationella syn på anatomin som är så närvarande i "Body Worlds". Här finns tydliga moraliska undertexter: så här svarta blir lungorna hos en rökare! Så här förödande är övervikt! Och, bakom en gardin döljer sig ett rum med två kroppar i samlag samt en gravid kvinnokropp. ”Gå bara in i det här rummet om du själv vill” säger skylten. Sådana saker skaver ljudligt mot utställningens ambition och strävan efter vetenskaplig objektivitet. Detta förstärks dessutom genom att kropparna är iscensatta på ett djupt icke-neutralt sätt.

Kvinnokroppar framställs i som lindansare, en simmerska, som passiv patient på operationsbord och gravid. Manskroppar framställs i aktiva roller: amiral, elgitarrist, schackspelare, stafettlöpare, badmintonspelare, kirurg, fotbollsspelare, gymnast och surfare. Kvinnokroppen i samlagsscenen bär dessutom, på ett mycket makabert sätt, glittrande örhängen: varför behöver hennes könstillhörighet understrykas på detta konventionella sätt? Den gravida kvinnokroppens hållning är tydligt poserande, som vore hon avbildad i ett modemagasin: hon sluter sina ögon, öppnar munnen och håller handflatan mot bakhuvudet för att skjuta fram ansiktet mot betraktaren. De flesta kvinnokropparna har dessutom de yttre könsorganen, ibland med behåring, bröst och bröstvårtor redovisade trots att alla annan hud saknas. Varför?

Manskroppen är naturvetenskapens ur-anatomi, det slås fast gång på gång. En manskropp på utställningen har till och med gjorts till Leonardos vitruvianska man, universalbilden av mänskligheten och kroppens gudomliga proportioner. Och på slutet dyker ännu en konsthistorisk referens upp: Rembrandts Doktor Tulps anatomilektion är iscensatt – fast här är det en kvinna som obduceras.

"Body Worlds" visar hur behovet av medicinska sanningar, redovisade på ett övertygande sätt fortfarande utövar stor lockelse, förstås. Men, genom att bokstavligt talat plocka sönder människor i småbitar och i montrar redovisa blodkärl, tarmar, fingerben och blindtarmar uppstår dock mer förvirring än något annat, åtminstone hos mig. Mer än nånsin blir jag övertygad om att sanningen inte finns där, hur mycket vi än karvar och finfördelar, försöker blottlägga objektiva fakta genom att fåfängt frysa kroppen, förhindra förgängligheten och tvinga in den under förstoringsglas. Dekonstruktionen av kroppen och ifrågasättandet av våra omhuldade berättelser om den och dess anatomi blir effektivare och mer långtgående i konstnärernas händer, åtminstone den här gången.

Linda Fagerström

Textförstoring

Aktuella utställningar med kroppar i konsten

Elastic Gallery
Magnus Wallin
Utställningen pågår till och med 12 mars

Moderna museet, Malmö
Christian Andersson, From Lucy With Love
Utställningen pågår till och med 24 april

Experimentarium, Köpenhamn
Body Worlds
Utställningen pågår till och med 8 augusti

Kommentarer

I dag: 19.00 BoIS-Jönköping i superettan

Kultur

Huvudnyheter