Grisjakten och rättvisan
Petter Larsson läser förundersökningen mot djurrättsaktivisterna som avslöjade grisskandalen – och hittar märkligheter.
Bildmaterial
Petter Larsson läser förundersökningen mot djurrättsaktivisterna som avslöjade grisskandalen – och hittar märkligheter.
Kultur. Lagom inför julen 2009 publicerade organisationen Djurättsalliansen bevis på grava missförhållanden i svensk grisuppfödning. I hemlighet hade man smugit in på flera grisfarmer och filmat och fotograferat. Skandalen var ett faktum. Det många av oss misstänkt om djurindustrin visades – för vilken gång i ordningen? – i svart på vitt.
En av gårdarna var Blackstaby. Där dokumenterades bland annat trånga utrymmen, döda grisar och grisar som åt på varandra, ja, ni minns säkert bilderna. Djurrättsalliansen anmälde så småningom gården för flera brott mot djurskyddslagen. Men i höstas las förundersökningen ner – trots att man bara granskat ett av de många anmälda brotten.
Istället åtalas nu två av dem som filmat.
Det hör egentligen inte hit, kan man tycka, men när jag läser förundersökningen mot aktivisterna förstår jag för första gången att en del djurrättsaktivister talar om uppfödningen som ett slags koncentrationsläger – även om jag själv skarpt ogillar den liknelsen. Här finns ingenting som antyder att det handlar om levande, kännande – och ganska intelligenta – varelser. Språket är industriellt: betäckningsavdelning, tillväxtstall, utlastningsrum, slaktvikter, produktionsresultat, marginaler.
Jag skriver inte detta för att moralisera över dem som författat inlagorna, utan för att ni ska förstå hur man ser på djuren: som insatsvaror, i förlängningen som pengar.
Att aktivisterna gjort sig skyldiga till olaga intrång är klart, det har de öppet erkänt. Men dessutom hotas de av skadestånd i miljonklassen. Inte för att de förstört något, brutit sig in, sprängt dörrar – där var öppet, så de traskade bara på. Istället begär uppfödaren 300 000 kronor i ersättning för att personalen och han själv har mått dåligt av den mediala uppmärksamheten. Men framförallt hävdar man att grisarna stressats av besöken och att ovanligt många dött, insjuknat eller varit misstänkt ofruktsamma. För detta begär man ytterligare nästan 650 000.
Det är hialösa summor, men illa motiverade. Visserligen presenteras siffror över ökad dödlighet och ofruksamhet, men det veterinärutlåtande som polisen begärt in för att kunna bedöma om det är just Djurättalliansens fel är minst sagt tvetydigt.
Vad gäller ofruktsamheten skriver veterinären att ”ett flertal suggor” bär på parvovirus, som är ”en av orsakerna till att suggorna inte blev dräktiga och till att smågrisarna föddes döda och svaga”. Visserligen var suggorna vaccinerade mot parvo, men ”orsaken kan vara att djuren utsatts för en stress som påverkar immunförsvaret negativt.” ”Det kan”, avslutar veterinären, ”därför inte uteslutas att den stress det innebar för djuren med främmande människor som rör sig i stallarna, på icke-arbetstid och då speciellt på nattetid, kan ha bidragit till fruktsamhetsproblemen.”
Vad gäller döda och sjuka äldre grisar handlar det om ett annat virus, som i sig självt försämrar immunförsvaret. Också här skulle stress kunna vara en delförklaring. ”Det kan inte heller uteslutas att den stress som ett intrång av främmande människor innebär kan ha medfört att problemen i slaktsvinstallarna blev så omfattande”.
I sådana här sammanhang kan man naturligtvis aldrig få fram några superstarka samband eftersom de faktorer som kan påverkar hälsotillståndet är så många. Men detta? En av orsakerna, kan vara stress, det kan inte uteslutas, kan ha bidragit till, kan ha medfört att problemen blev så omfattande. Ja, ni hör ju själva hur dåligt det rimligen funkar i en rättssal.
Vi har alltså en gård där tusentals grisar trängs i trånga utrymmen, där de äter på varandra, där döda eller till synes halvdöda grisar ligger mitt bland de levande. Jag vet inte mycket om grisar, men någon ultimat stressfri miljö kan det ju knappast handla om. Ändå påstår man på fullt allvar att det skulle vara ett par nattliga filmningar som orsakat problemen.
Men kanske är poängen inte heller främst att få ut de där skadeståndspengarna, utan om att statuera exempel, att skrämmas: berätta för världen om hur våra grisar har det och vi stämmer skiten ur er.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus