Bildens osanningar
Johan Malmberg om dolda sanningar och usla bildanalyser när årets pressfotografier premierades på fredagskvällen i Årets Bild.
Bildmaterial
Johan Malmberg. Framför frukostbordet bläddrade världsfotografen Kent Klich snabbt igenom en hög HD-bilder. "Den här är bäst" sa han och tog en tugga danskt rågbråd. Han pekade på Sonny Thoresens bild av ett vilset Mumintroll en het sommardag. Han gillade den för att den förmedlade en historia: "Fotografi är inte så bra på att berätta sanningar, men bilder som berör skapar bra historier". I dag tog Sonnys bild hem humorklassen i Årets Bild 2011 och jämte ett stort grattis till Sonny, så känns Klichs formulering flerfaldigt aktuell. Inte minst med tanke på Paul Hansen bild som utsågs till årets bästa utlandsbild.
"En späd gestalt faller ner på betongtaket. Hon ligger där på den dammiga gatan två meter ifrån mig, alldeles stilla. Fabienne Cherisma, 15 år" inleds Michael Winiarskis text den 21 januari 2010 i Dagens Nyheter. Hans vittnesmål talar om lynchningar och plundringar i apokalypsens Port-au-Prince – och så detta barnmord. Men den värsta chocken är Paul Hansens bilder av Fabienne som inte bara visar ett släckt mänskoliv – utan hur plundringen fortsätter som inget hänt i bakgrunden. Den som följde Haitiutvecklingen såg snart fler nästan identiska fotografier från händelsen – danskarna Jan Grarup och Jan Dagö och Carlos Garcia Rawlins på Reuters och...
Det visade sig så småningom att åtminstone 15 fotografer varit på plats. Snabbt kom diskussionen igång på nätet om bildernas autenticitet, huruvida kroppen eller föremål var flyttade för att förbättra kompositionen. Och med det följde frågan om pressfotografins ansvar, Pete Brook på forumet Prison Photography gick längst och upprättade "förhör" med var och en. Fotograferna vittnade om hur de flyttat sig för varandra, men att endast (!) plundrarna hade flyttat Fabiennes kropp i samband med stölderna.
Brooks konstaterar lakoniskt att fotografer inte arbetar i ett vakuum.
Analysen av världens samlade pressfotografi är minimal, trots sitt inflytande på vår världsuppfattning. Som Mia Gröndahl påpekat här på sidan tidigare, vart försvann alla icke-slöjbärande kvinnor från Tahrirtorget? Nu ser vi denna manliga Årets Bild-flock (i årets tävling premieras blott fyra kvinnor) jaga sina bilder på samma platser. Ett av få undantag är Husseun el-Alawis iPhone app-tagna bilder från Jordanien av en kvinnlig näsoperation, annars samma miljöer och frågor ur olika vinklar. Pressfotografin behöver helt enkelt analyseras bättre – och Årets Bild är förstås ett väldigt bra tillfälle att göra just detta.
Varför i hela världen inbjuder man då Marcus Birro till att skriva ett undermåligt förord i Årets Bild-boken till just årets bild. Birros analys är dålig och sanktioneras av fotokåren själv. Bilden är tagen av Peter Wixtröm och föreställer "Bombmannen", självmordsbombaren i Stockholm. På Wixtröms bild syns han ovanifrån, utsträckt och öppen. Det är en stilrent öppen konstruktion som inte demoniserar, som inbjuder till en fråga om vem mannen i blodpölen är. Till denna bild lyder vinnarformuleringen "Terrorn är inte längre ett hot mot Sverige – den är ett faktum" och Birro förstärker med att "hatet mot detta samhälle är väl utbrett".
Wixtröm har tagit en bild som i mina ögon handlar om en människa, inte enkom som terrorist. Det kan vissa tycka är flummeri. Men vi har haft terrorister i Sverige från och till under hela 1900-talet, från Amalthea till västtyska ambassaden. När Årets bild och Birro nu påstår att terrorismen getts ett ansikte är det en självuppfyllande profetia. Att vi ser terrorismen som islamistisk (vilket helt motsäger Europols statistik); att det är så här terroristen/terrorismen ser ut. Peter Wixströms chockande men lyhörda bild tas som gisslan i en retorik och analys som är långt mindre subtil.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus