I Neapels sköte
Johanna Gredfors Ottesen om Erri De Lucas "Dagen före lyckan".
Dagen före lyckan
Erri De Luca
Översättning Tobias Lorentzson
Akvilon förlag
Kultur. Erri De Lucas roman Dagen före lyckan börjar som många andra. Den är en uppväxtskildring av en föräldralös pojke, som genom andras försorg bor i en kammare i ett gatuhus med många lägenheter, odlar vänskapen med husets portvakt, mognar och försöker rättfärdiga sin egen existens. Platsen är Neapel, tiden någon gång på 50-talet.
Inuti pojkens berättelse träder ytterligare berättelser fram: portvakten don Gaetanos minnen från kriget – i synnerhet Neapelbornas uppror mot den tyska ockupationen under fyra berömda dagar i september 1943, då tyskarna drevs ur staden.
Pojkens upptäckt av en underjordisk lagerlokal på gården föranleder don Gaetanos berättelse om en jude som gömde sig gömde där, som där levde i ständig misstanke att bli förrådd av sin välgörare.
Ur den pressade situationen växer en kärv och ansträngd relation fram, och ur den bilden av konsekvenser av människans instinktiva handlingar. En människas flykt- och överlevnadsinstinkt, en annans att hjälpa en främling i nöd. Den berättar om krigets samtidigt splittrande och enande funktion, för även om kriget tvingar människor att misstro varandra, för det också dem samman.
Central är också skildringen av pojkens möte med en mystisk grannflicka, vilken han först på avstånd åtrår och grubblar över; senare, som nästan vuxen, inleder ett slags bisarrt förhållande med.
Flickan Anna är ett udda inslag i den här berättelsen, hon framstår som en närmast demonisk varelse med övernaturliga krafter.
Skildringen av en ung, svårt sinnessjuk kvinna skorrar emellanåt lite, för där De Luca skildrar pojkar och män med en ömsint närvaro, blir Anna ett slags projicering vars mun knappast får yttra ett eget ord.
Berättelsen är uppbyggd av monologer, inre och berättade; mer i dialog med sig själva än någonting annat. Ur De Lucas knapphändiga miljöbeskrivningar växer ändå bilden av ett levande, myllrande Neapel fram; staden byggd och framburen av ett folk, en stad i ständig omdefiniering.
För den namnlöse pojken ligger också ursprungets kärna gömd i de arkitektoniska kropparna, han föreställer sig att bostadskomplexet burit honom i sitt sköte, ammat och uppfostrat och skyddat honom. När han för första gången får höra talas om sina biologiska föräldrar svindlar tanken: att föreställa sig att han liknar någon, att han bär på ett genetiskt arv.
Lättare för honom är det då att identifiera sig med det Neapel han kallar hemma, med staden som burit plågor och glädjeämnen, vars prång och gränder han känner så väl.
Stadsscenerna är utsökt, men återhållsamt skildrade – jag är glad att De Lucas miljöer är så sparsmakade; annars hade bilderna av solrynkiga fiskare och doften av pizza kunnat bli överväldigande idylliska.
Över huvud taget är De Lucas språk exakt, lätt och spänstigt, och så också Tobias Lorentzsons översättning.
”Dagen före lyckan” syftar på alla de vuxna eller halvvuxna hemligheter som avslöjas för barnet som står på tröskeln till vuxenlivet, portar som hittas och öppnas; som förebådar någonting nytt, för i varje ny upptäckt ligger möjligheten till lycka.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus