Olyckliga arbetare och lyckliga författare?
Bildmaterial
Torgny Karnstedt.
Fakta
Torgny Karnstedt debuterade 1977 med romanen "Slamfarmen" (om Kemira i Helsingborg). Hans senaste roman, "Tro, hopp och jävelskap", utkom 2010.
Kultur. Jag sitter och skriver på en berättelse när Peter, en av mina söner dyker upp i dörrposten. Han går i årskurs 8. ”Pappa, hade du en olycklig barndom?”. Frågan flyttar genast fokus. ”Varför undrar du det?” Han tittar bestämt på mig, ”Svara bara”. ”Jag hade en lycklig barndom”. Han ler. ”Då är du ingen arbetarförfattare.”
Enligt min sons svensklärare var ett kännetecken för arbetarförfattarna att de hade en eländig barndom. Läraren hade ett kompendium med fem av portalfigurerna i den svenska arbetarlitteraturen, ett häfte han använt i tjugofem år. Jag packade två väskor och en ryggsäck full med böcker från mina bokhyllor och höll en lektion för klassen som gjorde dem nyfikna, alla utom läraren som tänkte hålla fast vid sitt kompendium.
Jag erinrar mig händelsen när jag tar del av inläggen i HD:s debatt om arbetarlitteraturen. Många har, liksom Lorena Toro Meneses (7 april) rört vid frågor som vad arbetarlitteratur är och vem som kan räknas som arbetarförfattare.
Jag hade inga sådana tankar när jag 25 år gammal 1977 debuterade med romanen "Slamfarmen", en skildring av Boliden Kemi, numera Kemira, i Helsingborg.
Tretton är senare, efter ett decennium som svetsare på Volvos hjullastarfabrik i Arvika, sade jag åter upp mig för att skriva en roman, "Gnistskärmen". En kollektivberättelse om arbetarna på en lokverkstad i Göteborg. Året var 1989 och sedan dess har jag varit författare på heltid.
1987 skrev jag i boken "Utsikter", där 24 arbetarförfattare berättade om sin syn på arbetarlitteraturen, att jag skriver när jag har något att berätta. Jag valde inte att sluta arbeta för att jag ville bli författare, jag slutade för det var enda sättet att få skriva.
För att skriva om arbetarklassen måste jag helt enkelt ställa mig vid sidan om arbetet. Noterar att Kristian Lundberg (14 april) värjer sig mot begreppet arbetarförfattare precis som Hedenvind Eriksson gjorde vid proletärdiktarnas genombrott.
Men när arbetarklassens diktare tog plats på den litterära scenen förnyade de litteraturen. Ämnesvalet var nytt, liksom språket och perspektivet. Författarna var autodidakter, de kom från arbetslivet och inte från universiteten.
Sedan dess har arbetarlitteraturen ständigt varit i rörelse precis som kritikerna och media. "Slamfarmen" kom när intresset för den typen av litteratur upplevde en renässans. "Gnistskärmen" gjorde det inte. Men det som kännetecknar arbetarförfattarna är att de skriver om arbetslivet oavsett vilka litterära trender som råder.
Forskaren Magnus Nilsson lyfter i sitt inlägg (12 april) fram författare som förnyar genren, Jenny Wrangborg och Maria Hamberg. Båda är, liksom undertecknad, medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare som samlar etablerade och icke etablerade skrivare. Vi gav nyligen ut antologin "Skarpt läge". Trots föreningens stolta namn kanske inte det mest intressanta är att sätta etikett på författarna, där har Lundberg en poäng, men det är fortfarande adekvat att tala om arbetarskildringar.
Vi lever i tid där kändisskapet överskuggar allt och där författarnas varumärke odlas. Fokus hamnar oftare på författaren än på skildringen. Det vore mer befogat att lyfta litteraturen, skriver Nilsson och jag håller med.
Oavsett hur det mediala intresset för arbetarlitteraturen ser ut i framtiden kommer nya berättelser att leta sig fram till läsarna. Hur dessa kommer att se ut, vad de bör behandla, finns det givetvis skilda uppfattningar om och det är helt i sin ordning.
Men det vore önskvärt om media, litteraturkritiker och andra aktörer insåg att allt som rör arbetarklassen är inte plågsam barndom, mörker och alkoholistträsk.
Det finns plats för värme, kamratskap och kamp också, bara man vill se det.
Tidigare inlägg: Lorena Toro Meneses 7/4, Magnus Nilsson 11/4, Kristian Lundberg 14/4.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus