Världens dummaste björn

Dela denna artikel

Kultur Publicerad 18 maj 2011 kl. 04:00

Mattias Elftorp ser Egmont sälja ut Bamses själ i en tidning om asylpolitik.

Jag har ingenting emot propagandaserier som sådana, så länge de är ärliga med vad det handlar om. Men det känns rätt unket när Migrationsverket ger ut en Bamse-serietidning som riktar sig till barn.

Ja, du läste rätt. Bamse. Jag växte upp med Bamse på 1980-talet och tyckte alltid att den stod för bra värderingar, åtminstone på den tiden.

Den starke Bamse, dopad med dunderhonung, ser det som sin självklara plikt att skydda de svaga i världen. Någonting som rimmar illa med dagens migrationspolitik, där det högsta målet verkar vara att så få som möjligt ska få stanna i Sverige.

Tidningen riktar sig till barn som kommer hit som asylsökande. En välvillig tolkning skulle vara att den är ett ärligt försök att informera om asylprocessen på ett enkelt sätt för barn, men även om det är intentionen så blir resultatet någonting helt annat. Någonting som inte alls är lika trevligt.

Naturligtvis står det ingenting om åldersbestämning genom skelettröntgen eller om frihetsberövande (så kallad förvarstagning) av personer som misstänks för att inte vara samarbetsvilliga vid avvisning. Inte heller står det om hur mycket som hänger på den första intervjun eftersom det anses som bristande trovärdighet om man kommer på fler detaljer vid senare tillfällen, och trovärdighet väger tyngre än faktiska asylskäl.

Kanske hade det blivit en mindre passande serie för barn om Meles i serien hade sytt ihop sin mun i en desperat protest mot avvisningen. Problemet är bara att sådant händer i verkligheten och att den här serien är ett försök att ge en retuscherad bild av just den verkligheten.

Mellan serierna är faktasidor instoppade, i klassisk Bamse-tappning. Bland annat en om känslor, där Skalman förklarar varför man kan få ont i magen eller huvudet när man är rädd eller arg, till exempel i väntan på beslut. Botemedlet är att gå i skolan, leka utomhus och träffa kompisar, som om det var brist på frisk luft som var problemet för de här barnen och inte en hotfull livssituation.

Det värsta är sista sidan. Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.

Jag får ont i magen av det här.

Kanske borde jag gå ut och leka med mina kompisar så det går över?

Fotnot: Manuset till "Bamse, Mim och Meles" är skrivet av Susanne Adolfsson och Jens Hansegård. För teckningarna står Andreas Qassim, Kenneth Hamberg och Kerstin Hamberg. Tidningen är utgiven av Egmont Kärnan i samarbete med Migrationsverket, med stöd av Europeiska Flyktingfonden.

Mattias Elftorp

Textförstoring

Läs mer

Kommentarer

I dag: 16.00 BoIS-Husqvarna i superettan

Kultur

Huvudnyheter