Flyktinglivet är inte en fest
Journalisten Vildana Aganovic kom som flykting till Sverige på 90-talet. Hon är en av många som har reagerat starkt på Bamsetidningen om asylärenden.
Bildmaterial
Vildana Aganovic.
Kultur. Fram tills idag har Bamse för mig varit en seriefigur som jag inte har ägnat många tankar. Idag håller mitt huvud på att sprängas i bitar, så arg är jag på Bamse. Eller är det Bamse jag är arg på? Nej, precis. Hade Bamse nu varit en livs levande människa hade han inte gått med på att utnyttjas på detta sätt. Av varken Migrationsverket eller av förlaget.
Bamse frontar en mycket ful kampanj, även kallad för: "Åk hem. Livet ÄR en fest" eller "Åk hem. Allt ÄR inte nattsvart".
"Allt är inte nattsvart vid ett återvändande" menar Migrationsverkets VD Dan Eliasson och kan inte förstå kritiken kring Bamseserien. Men det mesta ÄR faktiskt nattsvart om man som flykting tvingas återvända till det man flydde ifrån. De flesta packar inte ner hela sitt liv i en resväska och tar familjen och flyr för att de gillar äventyr.
Att inte Migrationsverket kan ta åt sig av kritiken är för mig en fullständig gåta. Vad är det de inte förstår? De vet ju själva hur påhittat slutet på denna historia är. Och att, som någon sa, kidnappa Bamse är osmakligt. Barnens hjältar ska man låta vara just hjältar.
Jag var 14 när jag kom till Sverige från Bosnien. Jag sitter inte här och försöker gissa hur flyktingbarnen mår. Jag vet.
"Tur" för mig att kriget i mitt hemland höll på i all evighet så jag fick stanna kvar. Jag gick miste om det lilla festliga mötet med mina kära släktingar på Sarajevos flygplats. Jag gick miste om att tas emot som en guldmedaljör precis hemkommen från OS.
Det är precis det som Bamse har lovat de återvändande barnen idag. En välkomstkommitté.
Men det är mer sannolikt att jag kommer att kamma hem en OS-medalj än att just detta flygplatsscenario händer någon av de flyktingfamiljer som återvänder till sina hemländer.
Jag skulle vilja se bild på en enda familj som har blivit bemött på flygplatsen av sina släktingar. Vilka släktingar? Vaddå välkomna? Vart? Säg.
Ja, jag har hängt upp mig på detta urdumma flygplatsscenen, men det är just det som är problemet för mig. Här förskönas bilden av ännu ett trauma hos flyktingbarnen. Att möta det man flytt ifrån får aldrig liknas vid en fest. Vad finns det att inte förstå?
Som barn förväntar man sig att allt som står i serietidningar och sagor är sant in i minsta detalj. Ett tag i alla fall. Det är så man överlever ibland, genom att låtsas att allt det onda inte finns.
Man läser Bamse och Pippi för att de inger hopp.
Ett flyktingbarn ser allt som ett hot och det tar en evighet att våga känna sig trygg. Man håller fast vid varje strimma hopp. Och även om man vet att ingen kommer att ta emot en på flygplatsen så hoppas man in i det sista. Och man målar upp bilder i sitt inre som så fort dörrarna till vänthallen öppnas slår en som ett knytnäve i ansiktet. Det man möts av i vänthallen är själva verkligheten. Oftast är den inte vacker alls.
Vildana Aganovic, frilansjournalist.
