Så blev Bamse en lögnhals
Malena Janson. Att Bamse ger sig in i den samtida politiska debatten är inget nytt fenomen. Han rentav föddes som ett alternativ till Kalle Anka. Året var 1973 och den så kallade Disneydebatten hade pågått i de fem år som gått sedan Djungelboken haft premiär och medfört ”merchandisingsystemets fullständiga genombrott”. Disney var sinnebilden för den schablonmässiga, kommersiella barnkultur som Göran Palm i en mycket uppmärksammad debattbok hävdade indoktrinerade våra barn. Att Rune Andréasson, tecknare och sedermera Bamses pappa, tackade nej till ett jobb på Disney var alltså inget att förvånas över. Med en egen figur och en egen barntidning, som småningom växte till ett jätteföretag, kunde han föra fram budskap om solidaritet, miljöförstöring och de smås rätt gentemot de stora – värderingar som Kalle Lind i boken ”Proggiga barnböcker” betecknar som ”socialistisk moralism”.
Det som förvånar, rentav chockar, när Bamse ingår samarbete med Migrationsverket är i stället att alliansen är så ohelig. Världens starkaste björn, som alltid varit på de svagas sida mot mobbare, utsugare och orättvisor, stödjer därmed indirekt en inhuman asylpolitik som är och länge har varit mycket starkt ifrågasatt. Sverigedemokraterna lär jubla och kanske rentav förlåta Bamseförlagets tidigare samarbete med Statens invandrarverk som resulterade i två antirasistiska specialtidningar om igelkotten Kalle Svartskalle.
Sannolikt insåg inte Ola Andréasson, vd för Bamseförlaget och son till framlidne Rune Andréasson, följderna av att liera sig med Migrationsverket. Förmodligen menar han väl när han i ett försvarstal hävdar att ”det är rätt att Bamse informerar om allting”. Kanske anser han att serietidningen ”Mim och Meles” informerar om allt som ett i Sverige asylsökande barn behöver veta. Till exempel att det finns något som heter känslor och som är bra att prata om, att Barnkonventionen ger alla barn rätt att komma till tals och att asylsökande i vårt praktland omgående får börja i skolan där man knappt hinner innanför dörren förrän man har en kompis.
Tänk om avpolitiseringen av barndomen gått så långt att ”Mim och Meles” är det ärligaste man kan åstadkomma på temat söka asyl? Cecilia Verdinelli skriver i en intressant artikel i senaste numret av tidskriften Ord & Bild att det i dag råder konsensus kring att barn så länge som möjligt ska leva i tron om att världen är ett skojsigt ställe och livet där en fest.
Faktaböcker om overkligheter såsom varulvar och verkligheter light såsom kiss, bajs och prutt svämmar över barnboksmarknaden medan krig, politik och pengar lyser med sin frånvaro. Otäcka löpsedlar om jordbävningskatastrofer bör enligt många censureras för barnens skull. Och när allvarliga ämnen ska avhandlas tar alltfler vuxna till den så kallade föräldraengelskan så inte de små grytornas öron tar skada.
Men rädslan för att skada leder lätt till en annan form av långsiktig skada som orsakas av isolering. Ungarna är nu på god väg att motas in i den idylliska barnhage som kulturarbetare ägnade hela 60- och 70-talet åt att riva för att släppa in luft och ljus – och sanning.
Om Bamse anno 1973 var indoktrinering – vad är han då 2011? Det epitet som bäst beskriver vår blåluvade hjälte är nog lögnhals.
Hans fall från piedestalen lär bli hårt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus